In i dimman 2018

Krill bor på en ö i skärgården. Hans flickvän Kicki är också där, och hans bästa vän Julle. Tillsammans röker och krökar de, spelar krocket, bastar och badar. Hur länge har de varit där? Det är svårt att säga, men någonting känns fel. När kompisen Baggy ansluter väcks minnen till liv som kanske hade mått bättre av att ligga begravda.

 

"In i dimman" är ett drama som tar god tid på sig att etablera både karaktärer och skådeplats. Anastasios Soulis, som spelar huvudrollen Krill, lunkar runt på den ensliga ön, vilset och lite frånvarande, som att han ständigt har något på hjärnan men inte kan komma ihåg vad det är. Hans två kompanjoner, flickvännen Kicki och bästisen Julle, spelade av Celie Sparre och Anton Lundqvist, är mer lättsinniga, och tillsammans lever de någon typ av dekadent festliv. Snart börjar rysartendenser smyga sig på i filmen, och med små medel byggs en otäck stämning upp. 

 

Anastasios Soulis har aldrig varit bättre än han är här. Jag ska erkänna att jag aldrig varit något större fan, men här är han hypnotisk och bär filmen över den lite långdragna inledningen. En stor eloge ska ges till manusarbetet (som även det utförts av regissören Anders Hazelius), som håller sig långt bort från den teatrala Bergman-förbannelsen som förpestad svensk film så länge vi kan minnas. Här känns dialogerna naturliga, nästan improviserade ibland, och inte bara Soulis imponerar; hela rollistan känns väl vald. När Freddy Åsblom kommer in i bilden som den enigmatiske och underlige Baggy känns även han naturlig, som om det är en person jag känner. 

 

Filmtekniskt är det också mycket väl utfört. Ljussättningen är naturlig och blek, som om allt filmats strax innan gryningen, bildkompositionerna är ibland slående vackra, och musiken är förebrående men tar aldrig över. Det känns som att mycket arbete har lagts på detaljerna, och resultatet känns därför påkostat även om budgeten kanske varit knapp.

 

Så var klämmer skon då? Det handlar om själva historien. Premissen byggs upp och byggs upp och byggs upp, men utbetalningen infinner sig aldrig riktigt. Det blir gripande, men jag har också en naggande känsla av att jag sett det här förut, med i princip samma punkter som betas av under resans gång. Dessutom fuskar Hazelius lite med sitt eget koncept, men mer än så kan jag inte säga utan att förstöra för dig som ska titta.

 

"In i dimman" är mer ett skickligt hantverk än en film som verkligen griper tag, men det är värt att se den ändå. Lite rysningar, en handling som intresserar ända till slutet, och en Anastasios Soulis i absolut storform skrattar man inte bort hur som helst. Vet du med dig att du gillar lite långsammare thrillerdraman och vill se en svensk film där alla skådespelare övertygar ordentligt, så kan jag absolut rekommendera den här.