In My Country 2004

Det tar emot att skriva den här recensionen.

"In my country" är nämligen en välmenande film. Det är den första kommersiella film som på ett mer ingående sätt skildrar Apartheid-regimens sönderfall i Sydafrika samt befolkningens väg mot försoning. Anna Malan och Langston Whitfield är två korrespondenter som möts när de täcker den så kallade sanningkommisionens arbete för att avslöja de rasistiska brott och övergrepp som den vita regimen ägnat sig åt.

Filmen lider av brist på mod, en förutsägbar dramaturgi och alltför liten emotionell laddning i skildringen av det övergripande ämnet. I utbytbara scener ser vi offren passera revy med sina historier om mord och tortyr medan Samuel L. Jackson och Juliette Binoche i egenskap av korrespondenter allvarsamt skildrar förloppet i sina medier. Men detta är bara en fond som ska utgöra lämplig bakgrund för Binoches och Jacksons gryende romans. Binoches öppna, känsliga och modiga sydafrikan kontrasterar mot Samuel L. Jacksons cyniske och rättmätigt förbannade murvel. Det är poesi kontra politik öppenhet mot fördom, vitt mot svart. Hade filmen stannat vid den uppenbara attraktion som finns mellan huvudpersonerna och exploaterat den mer hade betyget blivit högre. Men uppenbarligen drogs alla inblandade av projektets viktighet. Det är riktigt synd för filmen är som bäst när den rör sig på ett lättsamt plan. Särskilt när man har en sån tillgång som den afrikanske skådespelaren Menzi Ngubs Ngubane (som spelar Annas ljudtekniker) framför kameran.

Binoche rör sig fjäderlätt mellan de olika känslolägen som filmen kräver även om det krystade manuset inte gör henne några tjänster. Jackson som kan spela komiskt är här mer romantiskt återhållsam. Bästa scenerna i filmen är när de alla tre lägger sig i en hotellsäng efter en natts drickande ute i ödemarken. För en stund blir filmen intressant relationsdrama, sen förlorar den sig i sitt korståg. Här ska kämpas för mänskliga rättigheter och demokrati!

Kanske ska man inte ha alltför stora krav på storverk när det gäller filmatiseringar av historiska händelser som ligger färskt i minnet. Men det ursäktar inte en film som i vissa av sina beståndsdelar är oförlåtligt kletig och förenklande. Det sydafrikanska begreppet ”Ubuntu” flaggas med stor frenesi men blir en symbol med samma innehåll som en reklamslogan. För när ”förlåtelse” illustreras av att en svart pojke vars föräldrar mördades av en vit soldat, självuppoffrande nog förlåter honom i en ”mänsklig och rörande” omfamning så får man nog. ”In my country” är som emotionellt engagerande samvetsfilm ljusår från den fantastiska ”Ungergången”. Dessutom bagatelliserar filmen förtrycket med sin oengagerade regi. En ren dokumentär skulle gripa tag så mycket mer än detta, som utnyttjar det amerikanska rättegångsdramats dramatik till max. Offren utgör aldrig något annat än rena kulisser – aldrig individer. Att den utmärkte Brendan Gleeson lurar i bakgrunden som den psykotiske översten De Jager (en figur som i filmen är ansvarig för omotiverat våldsam tortyr och avrättningar av svarta fångar) ändrar ingenting. Gleeson tycks kämpa mot sin rolls begränsningar men faller till slut som de andra offer för den begränsande regin.

Bakgrund, fakta och goda skådespelare kan komma långt. Rädsla att inte få med allt eller stöta sig med någon kan det inte. Men det viktigaste i filmskapandet är ändå att lära sig att skära bort döda förgreningar som inte bär frukt. I det här fallet skulle personkemin mellan Jackson och Binoche kunnat bära upp en helt annan och bättre film.