In the Name of the King 2008

Talesättet att du får det som förpackningen säger stämmer tyvärr alldeles för bra i Uwe Bolls fall. Efter usla försök att förvandla rysliga tv-spel till film, till exempel ”House of the Dead” eller ”Alone in the dark”, ger han sig nu in på Tolkien och Peter Jackson-mark. En exkursion så dåligt planerad och genomförd att man undrar om någon producent kommer att ge honom en möjlighet att göra film igen.

Handlingen följer en man vid namn Farmer (Jason Statham) som blir attackerad av varelser som kallas för Krugs. Hans fru (Claire Forlani) och son har som tur var åkt till staden Stonebridge för att sälja grönsaker. Farmer lyckas överleva attacken och reser sedan med sin granne och vän Norrick (Ron Perlman) till Stonebridge där dock Krugsvarelserna har hunnit före och dödar hans son och tillfångatar hans fru. Handlingen kretsar sedan kring den hjältemodiga aktion att försöka rädda henne.

Som ni förstår är det inte många små grå som gått åt till att plita ned denna usla historia och när man själv ser Uwe Bolls namn som en av manusförfattarna ljusnar inte direkt utsikterna. Tvärtom är ”In the Name of the King” ett totalt mörker där man undrar vad samtliga inblandade tänkte på när de skrev under kontrakten. Jason Statham passar bra i sådana här machoroller, men när han ska förmedla sorg och fruktan ser det mest ut som att han behöver gå på toaletten. Ray Liotta är betydligt mer otäck som maffiamedlem än som trollkarlen Gallian som har kontrollen över det larvigt skapade ”krugsarna”. Och Burt Reynolds gör kanske här sitt livs roligaste rollprestation som en något förvirrad kung. Synd bara att det är en ofrivillig sådan. Den enda som kommer undan med en aning värdighet är Ron Perlman som vet precis hur man ska balansera på gränsen mellan överdriven fantasy och berörande känslor.

Effekterna är inte heller mycket att hänga i julgranen, men skulle kunna ha varit high-tech om det varit år 1978. Det är som om ordet CGI aldrig uppfunnits, i stället påminner det mesta om fingerfärg som målats rakt på filmen. Sammantaget kan man säga att den här dåligt orkestrerade farsen påminner om fenomenet Ed Wood, en annan regissör känd för sina helt förskräckliga filmer. De har dock blivit kult, Johnny Depp har till och med spelat honom i en hyllad film av Tim Burton, men frågan är om Uwe Boll någonsin kommer att bli hip. När han säger att det dessutom finns en längre version av denna film känns det inte helt fel att utlysa en banna för att han aldrig någonsin ska få komma i kontakt med en filmkamera igen. Huh!