In Time 2011

I framtiden slutar folk åldras vid 25 men valutan har ersatts av tid och man får jobba hårt för att leva längre än en dag – om man är på fel sida av stan. Segregeringen mellan rika och fattiga är större då folk i den välbärgade delen går omkring med över hundratals år på den digitala klocka som inpräntats i människorna. Will (Justin Timberlake) är en fabriksarbetare som kämpar för att få ihop till hyran och lever ofta med några timmar kvar. När en man med flera hundra år ger sin tid till Will innan han tar självmord beger sig Will till den rika delen av staden för att ge ”miljonärerna” en dos av sin egen medicin.

Här finns gott om potential, inte minst sagt för en svidande satir. Metaforen för de hänsynslösa, rika människornas utnyttjande av de fattiga är solklar. Tyvärr gör man ingenting med den. Istället satsas på science fiction som knappt är science fiction. Ghettot ser ut som ghettot, lyxvåningar ser ut som lyxvåningar och alla går omkring i hopplöst moderna kläder. Det enda som hintas om en exotisk framtid är de gröna, lysande siffrorna på folks armar och möjligtvis några fräsiga polisbilar i ”Blade Runner”-stil.

Jag har visserligen svårt för science fictions där folk ser ut och beter sig som robotar men här verkar man vilja äta kakan och ha den kvar. Det blir en tafatt soppa med identitetskris som skiftar från framtidsthriller, drama, action och till slut en inte särskilt välfungerande kärlekshistoria med en ”Bonnie & Clyde”-tvist. Det satsas hårt men fokuset svänger så obalanserat att resultatet blir mest… ingenting.

Vanligtvis duktiga skådespelare känns direkt malplacerade här. Justin Timberlake har bevisat sig duglig förut men är smärtsamt illa vald som huvudrollsinnehavare medan Amanda Seyfried (i en peruk hon lånat från Uma Thurman i ”Pulp Fiction”?), som gör sin femte kalkon efter ”Mamma Mia” bör se sig om efter en ny agent snarast. Cillian Murphy, som någon slags tidspolis, går runt med ett ansiktsuttryck och en läderkappa filmen igenom och Alex Pettyfer (som knappast imponerade i lättglömda spektaklet ”I Am Number Four” heller) spelar groteskt över som psykopat.

Det är egentligen ingenting som fungerar här. Varken dramat, spänningen eller humorn. Hjältarna är bleka medan skurkarna knappt befintliga. Det är enorm besvikelse från regissören bakom ”Gattaca” och underskattade ”Lord of War”. Att han gjorde pinsamma ”S1m0ne” känns mer uppenbart här. Människorna både bakom och framför kameran i ”In Time” verkar helt omedvetna att de försöker göra en science fiction-satir, eller knappt veta vad för slags film de gör vilket gör filmen ganska meningslös. Slösa inte tid.