In Your Eyes 2014

Det måste vara en tillfredsställande tid att heta Joss Whedon. Att få jobba i stor skala med en värld man älskat sedan barnsben och samtidigt kunna ge ifrån sig någonting som "In Your Eyes", som är så här långt ifrån "The Avengers" men samtidigt väldigt mycket Joss Whedon. På bästa möjliga sätt.

Det övernaturliga, något utöver det vanliga, är förstås närvarande. Men där slutar likheterna med storskalig superhjälteaction. "In Your Eyes" följer Rebecca och Dylan, två främlingar i helt olika delar av USA, som upptäcker att de båda kan se, höra och känna vad den andra personen ser, hör och känner. De börjar prata (för de måste prata, läsa tankar hör inte till deras förmåga), lär känna varandra, han är en före detta kriminell som försöker hitta fräscht fotfäste i livet och hon är en osäker, överbeskyddad, hustru till en hårt styrande läkare. Tillsammans finner de stöd och kanske, kanske, någonting mer. Om bara inte omgivningens oro för deras psykiska hälsa ställer till det. De går ju faktiskt omkring och pratar för sig själv hela dagarna.

Där finner vi filmens enda riktiga svaghet. Även om referens till telefon görs vid ett par tillfällen, kan man gott fråga sig varför de inte skaffar en tydlig handsfree. Låtsas prata i den. Undviker frågor.

Men det är en ynka liten (och för berättandets skull antagligen fullt nödvändig) svaghet. För greppet i sig, att tvinga Rebecca och Dylan att prata, är trots allt lysande. Dels eftersom dialog är ett förbaskat bra sätt att föra historien och relationerna framåt, och det här tvingar dem att föra ordentlig dialog (det tvingar dem dessutom att föra en whedonistisk dialogen, vilket sällan är en dålig sak). Dels tillåter det att helt vanliga dialogscener skildras på ett annorlunda vis. Känns fräschare. Och det säger en hel del positivt om skådespelarna, deras talang, deras personkemi. Att kemin känns trots att de inte ens är i bild samtidigt.

Rebecca spelas av Zoe Kazan, duktig manusförfattare i egen rätt (hon skrev och spelade den kvinnliga huvudrollen i filmfestivalfavoriten "Ruby Sparks"), dessutom med ett högst intressant släktskap som inte har med den här filmen att göra men är väl värt att kolla upp. Vad som däremot har med filmen att göra, är hur hon spelar Rebecca. Hur hon balanserar det sårbara, osäkra, med styrkan när den väl kommer fram. Och hon gör det med en avväpnande charm. Rebecca är i allra högsta grad en stark, typisk, whedon-karaktär.

Detsamma gäller för Michael Stahl-David (kanske mest känd för stor roll i "Cloverfield") och hans David. Även här sårbarhet, illa dold under ett lager av någon slags klassisk manlighet, och osäkerhet inför vad som förväntas av honom. Av de val han står inför efter vistelsen bakom galler.

Kazan och Stahl-David har dessutom stöd av några riktigt fina birollsinnehavare, främst Steve Harris ("Boston Public"), Jennifer Grey ("Dirty Dancing") och Mark Feuerstein ("Royal Pains") i en utmärkt, enerverande och precis lagom drivande tolkning av Rebeccas osympatiska make. Fast min favorit blir nog Nikki Reed (Rosalie i "Twilight"-sagan, för den som har koll på de karaktärerna), som Donna, en kvinna med ögonen för Dylan. Deras kemi är dock långt ifrån lika magisk som den Dylan har med Rebecca, vilket spelas ut på ett enkelt och underbart skevt sett, med små pinsamma missförstånd. Jättekul.

"In Your Eyes" är den andra filmen (första var "Much Ado About Nothing") under Joss Whedons relativt nystartade lilla studio Bellwether Pictures, vars mål är att producera film på en väldigt låg budget. Budgeten för "In Your Eyes" låg på en miljon dollar och det syns inte. För all det, det är en enkel film, ganska få roller och inga stora namn, och inte ett övernaturligt upplägg som kräver massa dyra specialeffekter, men ändå. Det känns aldrig (okej, bortsett från några tveksamma dubbelexponeringar) riktigt lågbudget. Whedon har den här gången nöjt sig med att skriva och producera, och regissören Brin Hill (vars förra och första långfilm var baskethistorien "Balls Don't Lie") förvaltar texten oerhört väl. Håller filmen enkel, skådespelet sansat. Respekterar.

Kvar blir en historia som inte bryter nya banor, som varken är eller försöker vara nyskapande, men fungerar på ett känslomässigt plan. Som är förbaskat fin i sin underliga, underhållande, högst givande och oerhört tillfredsställande enkelhet.