Independence Day 1996

1996 - från radion skvalar Macarena och Spice Girls “Wannabe”. Ludmila vinner OS-guld i Atlanta. Torget-portalen och Internet slår igenom på bred front. På bioduken gör “Trainspotting" succé, “Fargo" kammar hem alla priser som finns och “Scream" skakar liv i en tynande genre. Men den stora blockbustern det här året, filmen som plöjde igenom kassarekord som en skenande ångvält, var Roland Emmerichs storslagna rymdinvasionsepos "Independence Day". Filmen som gjorde Will Smith till en megastjärna och skapade en våg av spektakulära katastroffilmer, med mer eller mindre lyckat resultat. Frågan är - hur står den sig idag?

Emmerich som åren innan hade gjort "Universal Soldier" och "Stargate", fick idén till "Indepence Day" under en presskonferens för den senare filmen, när en reporter frågade honom varifrån intresset från rymdvarelser kom svarade han: "Föreställ dig att du vaknar en morgon för att upptäcka att kilometerlånga rymdskepp svävar över jordens städer". För att sedan vända sig till producenten Dean Devlin och säga "Jag tror vi har en idé för vår nästa film där". En menlös anekdot kanske, men samtidigt ganska talande. För filmens hjärta och själ, dess punchline, är bilderna av moderskeppen som hotfullt tornar upp sig över Paris, Moskva och New York. Det och de ikoniska sprängningarna av amerikanska landmärken, är motsvarigheten till den klassiska scenen med den mullrande Star Destroyern som inleder första "Star Wars"-filmen. Allt annat är grädde på moset.

Intressant nog låter Emmerich jordens undergång ta tid. Det dröjer drygt femtio minuter innan det börjar smälla, men sedan går det å andra sidan ganska snabbt åt helvete. Han tar sig tid att etablera alla karaktärer: Jeff Goldblum som nördig datorexpert, Bill Pullman som helyllepresident och numera helgalne Randy Quaid som försupen och misstrodd bushpilot. Och så naturligtvis filmens superstar, prinsen från Bel-Air i egen hög person: Will Smith, som med sin insats som kaxig, onelinerbabblande stridspilot blev superstjärna. Smith har naturligtvis karisma av gigantiska mått, och så även här, men hans skådespelarinsatser lämnar i övrigt en hel del att önska. Han får gott sällskap av Bill Pullman, vars träige hjältepresident har ett par scener som är rent parodiska i överspel och klyshregn. Nej, filmens hjärta är snarare Jeff Goldblums småvirriga hacker, som med sin sanningssägande farsa i släptåg, är filmens kanske mest sympatiska karaktär - tätt följd av Randy Quaid, som sällan passat bättre i vare sig roll eller film som här.

Men i slutändan handlar inte katastroffilmer om människorna i dess mitt så mycket som katastrofen i sig och här levererar Emmrich med råge. De ikoniska moderskeppen, hotet om total förgörelse och akrobatiska luftdueller med hundratals plan och farkoster sitter som de ska. Visst har specialeffekterna några år på nacken nu och på sina ställen ser det lite småkasst ut, men det kompenseras av det svulstiga anslaget där mullrande pukor och trumpeter aldrig missar att poängtera minsta händelse. Det är så patriotiskt och hjätemodigt att det på något sätt slår över på skalan och går från fånigt till lite smått bedårande. När president Pullman, i sin bästa stund, håller talet som myntar filmens titel, så funkar det otroligt nog. Det är inte utan att jag kommer på mig mig själv att göra några mentala fistpumpar.

Så, "Independence Day" håller faktiskt än idag. Det är svårt att inte tycka om Emmerichs färgglada undergångstårta även om de enskilda ingredienserna ibland lämnar en del att önska och den är bakad av en dregglande överentusiastisk bagare. Men se den för att se landmärken och höghus sprängas, se den för de svindlande moderskeppens kosmiska fasa - inte för Will Smiths småtrista och cigarrstinna stridspilot.