Indiana Jones and the Dial of Destiny 2023

80 år gammal (eller ung?) har Harrison Ford åter satt på sig sin Fedorahatt och greppat sin oxpiska för att bekämpa nazister. För första gången inte regisserad av Steven Spielberg, utan av James Mangold, en regissör som med filmer som ”Cop Land”, ”3.10 till Yuma” och ”Wolverine” har visat att han vet var actionskåpet ska stå.

 

Den första Indy-filmen, ”Jakten på den försvunna skatten”, kom 1981 och regisserades av Steven Spielberg. En då knappt 40-årig Harrison Ford bekämpade nazister och slogs mot giftiga ormar och besegrade världen (utom den svenska filmcensuren, som retade upp Spielberg med att göra ett par klipp). Efter den första filmen kom ”Indiana Jones och de fördömdas tempel” 1984, ”Indiana Jones och det sista korståget” 1989 och, efter nästan tjugo år, ”Indiana Jones and the kingdom of the crystal skull” 2008. Av efterföljarna är det den sistnämnda som känts mest obehövlig. Ford verkade inte intresserad och det kändes som om även Spielberg, som regisserade alla tre efterföljarna, hade tröttnat.

 

Kanske är det därför han nu överlåtit till James Mangold att regissera det som sägs vara det sista kapitlet i sagan om Indiana Jones (även om den allra sista scenen ger en liten vink om att ifall Harrison Ford vill, så…).

 

Den ”dial of destiny” som nämns i titeln är en apparat som uppfanns av Arkimedes och som sägs kunna förändra tiden. Egentligen är det inget man behöver bry sig om att fundera över, det är filmens MacGuffin som existerar bara för att diverse personer och organisationer ska jaga efter den.

 

Och jagas görs det med besked. I en lång inledningssekvens, som utspelas 1945, jagar både Indiana Jones (den digitala föryngringen av Harrison Ford är oväntat snyggt gjord och fungrar väl) och en samling nazister, inklusive Mads Mikkelsen som nazistisk vetenskapsman, efter Arkimedes pryl. Mestadelen av jakten här (den första av väldigt många) sker på ett tåg, där det skjuts och exploderas och fightas fram till att huvudpersonerna och ”prylen” hamnar i vattnet.

 

Klipp till New York 1969. Apollo 11-astronauterna har landat. Det är Vietnam-demonstrationer på gatorna. Indy är skild och bor ensam och pensioneras från sitt jobb på college. Men plötsligt dyker Helena, hans guddotter (en mycket bra och rolig Phoebe Waller-Bridge) upp, hon är på jakt efter Arkimedes´ pryl, det är också CIA och övervintrade nazister, ledda av Mads Mikkelsen. Och så är jakterna på gång igen – Tanger, Sicilien och så många olika platser att man till sist glömmer det.

 

När den första filmen kom, sa Spielberg att han var inspirerad av de gamla ”serials” som visades på 30-talet, där det var cliffhanger efter cliffhanger. Och så har det ju fortsatt i hela serien, och jag måste erkänna att det ständiga, uppstegrade, tempot till sist blir lite tröttande. Kan inte Indy bara ta kål på Mikkelsen och lugna ner sig? Mikkelsen blev för övrigt nyligen omskriven som ”en av de skådespelare som är födda att spela bad guys”. Och han gör det bra. Som vanligt.

 

Allt är snyggt gjort, det finns lite vinkar till de tidigare filmerna (här drabbas Indy av sin gamla ormrädsla när han under en dykningssekvens konfronteras av ålar) och ett par karaktärer från den första filmen gör comeback. Men i längden blir det lite overkill. Det är underhållande men det är lite utmattande. Och det är ju aldrig spännande, vi vet ju att Indy kommer att klara allt, hur många explosioner han än överlever och hur många salvor från nazisternas kpistar som han tvingas ducka för.

 

Jag tvivlar inte på att ”Indiana Jones and the Dial of Destiny” kommer att bli en megasuccé på biograferna, och en film som den här ska definitivt ses på bio och inte på en hemmaskärm. Men det är inte en film som jag kommer att återvända till så många gånger som jag har sett om ”Jakten på den försvunna skatten”. Och om Indy nu funderar på att hänga upp hatten på hyllan för gott så är det honom väl unt.