Indiana Jones och de fördömdas tempel 1984

Första filmen om Indiana Jones – ”Jakten på den försvunna skatten” – är en av modern tids största klassiker när det kommer till matinéäventyr. Steven Spielberg hade alltså satt ribban högt för sig själv när han skulle följa upp sin egen succé och resultatet är liksom många andra uppföljare en besvikelse. Kanske finns här en annorlunda anledning till misslyckandet; producenten och medförfattaren George Lucas sägs ha varit på dåligt humör p.g.a. en skilsmässa och gav filmen en mörkare ton än nödvändigt. Spielberg försökte förgäves pigga upp med uppenbart injicerade humoristiska scener. Resultatet lämnar i vilket fall en del att önska.

Storyn utspelas som sedvanlig prequel innan ”Jakten…” och inleds på en nattklubb i Shanghai varifrån vår hjälte så småningom flyr med sin minderåriga sidekick Short Round (Jonathan Ke Quan) och sångerskan Willie (Kate Capshaw). Via en katastrofal flygtur över Himalaya hamnar de i en liten, indisk by vars invånare berövats både sina barn och en magisk sten. Who you gonna call…?

Den här typiska uppföljaren stöpt i den gamla ”mer av samma”-formeln (originalets ingredienser med extra vid sidan om) lider starkt av en ojämn kombination av våld och humor. Filmens rätt enformiga skurk är exempelvis en demonisk voodoopräst (Amrish Puri) som torterar barnslavar och offrar levande människor genom att slita ur deras hjärtan och kasta ner dem (fortfarande levande) i eld. Lagom underhållande. Filmen ger knappast en särskilt politiskt korrekt bild av indisk kultur och Hinduism heller.

Kvinnosynen är knappast imponerande heller. Medan första filmen hade en ovanligt tuff hjältinna med skinn på näsan, i form av den riviga Marion (Karen Allen), så erbjuder del två ett gapigt och hjälplöst våp spelat av Capshaw, som blev Mrs. Spielberg efter filmen. Här försöker man efterapa ”Den vilda jakten på stenen” med det trötta upplägget Snobbig Storstadskvinna i Djungeln men där Kathleen Turner hade både talang och karisma så förblir Capshaw den slags bortskämda stereotyp som ständigt skriker åt läbbiga djur, springer in i saker och är allmänt klantig. Det hela kompletteras av en pinsam slutscen som får James Camerons ”True Lies” att likna en feministklassiker.

Till filmens fördel så finns här ett tempo som heter duga, som visserligen resulterar i en ganska slarvig historia. Det blir en hel del jakt, slagsmål och andra spänningsmoment – problemet är att de inte blir mycket mer än moment som inte håller samman en svag film. Lägg därtill oftast omotiverade äckeleffekter och direkt opassande tortyrscener av såväl kvinnor som barn. Ke Quan (mer känd som Data i ”The Goonies”) är kul men både han och Ford får kämpa för att försvara Jones vacklande charm. Den återställdes tacksamt nog i nästa installation innan den dog helt i senaste filmen.