Infinite 2021

 Om du hade möjligheten att återfödas i en ny kropp och leva ett nytt liv, men behöll alla dina minnen och färdigheter från ditt tidigare liv – vad skulle du använda din andra chans till? Det är denna frågeställning som “Infinite” tar avstamp i. I denna värld finns nämligen runt 500 personer, så kallade “infinites”, som alla minns sina tidigare liv. Inom denna unika skara personer har två fraktioner uppstått. För “De troende” är denna reinkarnationsuperkraft en gåva från en högre makt och ett verktyg för att göra världen en bättre plats. “Nihilisterna” ser det istället som en förbannelse, där de är dömda att bevittna hur mänskligheten utplånar sig själv.

 

En av dessa “infinites” är Evan McCauley (Mark Wahlberg) – han vet bara inte om det. Hans kryptiska drömmar och mystiska visioner misstas för schizofreni och McCauley självdoserar både det ena och det andra för att navigera bland sina demoner. Men när de två fraktionerna av återfödda upptäcker honom samtidigt, blir han snabbt indragen i det krig som utspelar sig i skuggan – och vilken nyckelroll han egentligen har. Nihilisternas ledare Bathurst (Chiwetel Ejiofor), som har en fäbless för att waterboarda sig själv med bensin, vill nämligen göra en Thanos – fast dubbelt så bra. Ty med hjälp av årets främsta MacGuffin – kallad “the Egg” – vill han utplåna hela mänskligheten och på så sätt bryta kedjan av ständig reinkarnation.

 

Det hela blir en tuff kamp mot klockan, minnet och diverse futuristiska manicker när mänsklighetens öde vilar i huvudet på ett schizofret muskelberg. Regissören Antoine Fuqua har tagit sig an denna berättelse, baserad på boken “The Reincarnationist Papers” av D. Eric Maikranz, på samma typ av sätt som man kan vänta sig av en “Fast and Furious”-film. Logiska luckor är vardagsmat och naturens lagar lyder inte efter filmens protagonister. Det är en förhöjd verklighet som gör skarpa svängar mellan total pannkaka och underhållande absurditet.

 

Man skulle kunna tro att Mark Wahlberg är som klippt och skuren för en roll där huvudpersonen inte har någon aning om vad som försiggår under majoriteten av filmen, man han känns tyvärr otroligt malplacerad i “Infinite”. Varje gång Dylan O’Brien, som spelar en av McCauleys tidigare liv, dyker upp känner man mest vilken bättre film det hade varit om de bytt plats. Skådisgalleriet i övrigt vägs dock upp av ett kul inhopp av Jason Mantzoukas och Chiwetel Ejiofors maniska scenerituggande.

 

Att det ens blev en film av D. Eric Maikranz roman är en bedrift i sig. Tydligen använde sig författaren själv av crowdsourcing för att få in den i Hollywood efter att han inte lyckats hitta någon litteraturagent som ville förvalta den (kanske en varningsklocka). Men där den siktar mot att vara en ny “The Matrix” eller “Minority Report” landar den istället som ett förpassat kärleksbarn till “The Old Guard” och “Assassin’s Creed”.

 

I ett annat liv hade det kanske kunnat göras något intressant med “Infinite”. Det finns tillräckligt med spännande lager i premissen för att kavla ut en tankeväckande scifi-kaka. Tyvärr är Fuqua och Wahlbergs vision, trots några härligt excessiva actionbitar, en tröttsamt oinspirerad sådan.