Inga tårar 2006

En mer träffande titel på den här filmen hade nog varit ”Familjeporträttet”, för det är ett sådant allt kretsar kring. I inledningsscenen har fotografen Magnus samlat sin mor och sina syskon för att ta ett foto på moderns 75-årsdag. De radar upp sig framför kameran utan större entusiasm med stela och obekväma ansiktsuttryck. Magnus gör sitt bästa för att få till bilden så bra så möjligt, men misslyckas givetvis. Fotografiet utstrålar kyla och distans, och filmen ägnas åt att besvara frågan vad som har hänt.

Till en början luktar det kalkon. Berättargreppen känns fantasilösa och konstruerade – Magnus kommer in med en voice-over där han berättar om sig själv och sin familj, och sedan rullas historien upp genom att korta återblickande scener från moderns ungdom och Magnus barndom varvas med nutid. Allt till ett ackompanjemang av precis den sortens mörka stråkar man förväntar sig i en sådan här film – ”episk” enligt filmbolagets egen etikett.

Men det tar sig. Det som till en början känns intetsägande och tempolöst engagerar allt mer, och ungefär halvvägs in i filmen har man börjat bry sig om de olika karaktärerna. Bakom det ligger den duktiga skådespelarensemblen.

Per Graffman övertygar som den känslomässigt avtrubbade Magnus. Han vill så gärna skapa en gemenskap med modern och syskonen men fjärmar sig samtidigt från sin egen fru och dotter. Allt når sin kulmen när han glömmer dottern vid en bensinmack för att sedan på natten låtsas sova när hans fru försöker fråga hur det kunde ske. Alexandra Rapaport gör ett starkt porträtt av den unga modern, som försöker vara självständig  i det folkhemssverige som är allt annat än förlåtande när man är ett barnhemsbarn med zigenarpåbrå. Karaktären mejslas ut i växelspel med ett antal hänsynslösa män, främst den alkoholiserade maken.

Han spelas av en Mikael Persbrandt som pendlar mellan ömhet och brutalitet. Yrkesofficeren som ena dagen är och fiskar med Magnus för att nästa slå och trakassera honom känns skrämmande och trovärdig. Det finns en särskilt obehaglig scen när han berusad kommer in i rummet där Magnus befinner sig och det formligen lyser sadism ur ögonen. Det blir extra effektivt tack vare att de yngre skådespelarnas insatser också är mycket bra, särskilt Robert Lindberg i rollen som den unge Magnus.

Ännu högre klass håller delar av det filmiska hantverket. Här finns en säker priskandidat när ”Bästa foto”, ”Bästa scenografi” och ”Bästa smink” ska utses vid diverse galor längre fram. Att få en film som utspelas i en så platt och oglamourös miljö som en ej namngiven mellanstor svensk stad att kännas så levande är en bedrift. Tack vare Philip Øgaard bakom kameran har fotot en alldeles egen lyster – särskilt de retrospektiva episodernas lätt blekta färger. Och man tappar hakan över hur Mikael Persbrandt förvandlats till en nittioårig gubbe i de scener där fadern ligger för döden.

Men enskilda prestationer gör inte en hel film, och det känns som om regissören Håkan Bjerking hade tjänat på att renodla sin berättelse mer. Nu spretar det med lite för många trådar att hålla reda på för publiken. Är det modern som är mest intressant? Fadern? Syskonen? Magnus? Ett val här hade gjort filmen tydligare och mer intensiv. En tyngdpunkt att vila emot, så att säga. Om den sammanlagda talang som uppenbarligen finns i det här teamet hade tagits tillvara på ett bättre sätt skulle de här människornas öden lämnat en sömnlös långt in på natten. Nu bleknar de ganska snabbt ur minnet så snart ljuset i salongen tänds.