Ingen fara på taket 1938

Cary Grant spelar den något besvärade och tankspridde professorn David Huxley, som just har fått tag på den sista benbiten till sitt dinosaurieskelett. Katharine Hepburn spelar den nyckfylla, excentriska och smått galna arvtagerskan Susan Vance, som fattar tycke för David och gör allt i sin makt för att knyta honom till sig. Lägg till en tam leopard, en terrier som gillar att gräva ned uråldriga ben, en rik faster som skulle kunna rädda Davids forskningsprojekt, samt ett antal hinder på vägen. Resultatet blir en film som inte innehåller en enda tråkig minut.

David är dessutom förlovad och ska gifta sig följande dag, med en kvinna som är mer intresserad av hans forskning än av David själv. Någon bröllopsresa kan David glömma, nu när det efterlängtade benet äntligen kommit.

Även om den bitvis irrationella handlingen flyger fram i full fart och ibland är lite svår att följa, kompenserar de visuella skämten och de komiska replikskiftena för oklarheterna. Drutta-på-ändanskämt har aldrig varit så väl genomförda och underhållande som när det är Cary Grant som hamnar på golvet. Särskilt om han har frack på sig.

Förutom folk som druttar omkull är det de många förväxlingarna och missförstånden och de oftast fruktlösa försöken att reda ut dessa som driver filmen framåt. Handlingen utspelar sig lika mycket i Davids och Susans gnabb och i Susans mer eller mindre medvetna feltolkningar av Davids intentioner som i de faktiska situationerna som de försätter sig i. Katharine Hepburn fick under sin karriär spela många starka, intelligenta kvinnor med svar på tal. Likaså här. Davids ibland bittra ironi möts av Susans bekymmersfritt praktiska problemlösande med en touch av vad som skulle kunna benämnas kvinnlig lättsamhet. Men fånig blir hon aldrig, trots att rollen som lättsinnig kärlekskrank rikemansdotter lätt skulle kunna tippa över åt det fåniga hållet. De kvicka replikerna studsar snabbt mellan David och Susan, ofta i mun på varandra, tills de blivit så invecklade att man knappt minns hur ordväxlingen började, än mindre hur den hamnade där den till slut hamnar – i total förvirring.

Replikerna är också fulla av anspelningar lämpade för det sena 1930-talets censurtyngda Hollywood. Till exempel när Davids fästmö sätter hans jobb framför smekmånad, eftersom inga ”hushålleligt trassel” får störa arbetet med dinosaurieskelettet. Vad det eufemistiska ”hushålleliga trasslet” består av går väl ingen förbi när David besviket förtydligar utan att egentligen förtydliga: ”Du menar… du menar… Men jag hade ju liksom hoppats på… Du menar barn och sådana saker?”

Filmen innehåller, censur och tidsanda till trots, även användandet av ordet ”gay” i bemärkelsen homosexuell, troligtvis för första gången i en Hollywoodfilm. Det är när Susan har skickat iväg Davids kläder för tvätt för att hålla kvar honom hos sig ännu längre, som David lånar hennes väldigt feminina badrock. Givetvis kommer då den rika fastern som David hoppas få pengar från, och undrar varför i all världen David har den på sig. Med all den frustration och bitterhet som David byggt upp gentemot Susans många påhitt utbrister han ”för att jag plötsligt blev gay!” Repliken ska inte ha funnits med i manus, utan improviserades fram av Cary Grant.

Historien kulminerar i en jakt på inte en utan två förrymda leoparder. Den ena är den tama Baby, som Susans rika faster fått i present från Susans bror i Sydamerika, den andra är en vild leopard som rymt från en cirkus och som dessutom är ovanligt aggressiv. Kan dessa osannolika aktörer få David att inse att det är Susan, och inte hans fästmö, som bryr sig om honom på riktigt, och som är den rätta för honom?