Ingenting och allting 2017

”Ingenting och alltng” börjar med att Maddies (Amandla Stenberg) berättarröst förklarar att hon inte lämnat sitt hus på 17 år, därför att hon dör om hon går utanför huset. Det beror på att hon är diagnosticerad med Severe Combined Immune Disorder (SCID), ett tillstånd som sänker immunförsvaret till så låga nivåer att patienten kan dö av vanliga infektioner. En tecknad sekvens i filmen jämför skillnaden på ett fungerande immunförsvar, med det icke-fungerande hos personer diagnosticerade med SCID.

Maddies mamma (Anika Noni Rose) är läkare och ställde själv diagnosen när Maddie som bebis alltid var sjuk. Det har gjort att hon fått växa upp som ett vackert barn i en gyllene bur, med endast mamman, sjuksköterskan Carla (Ana de la Reguera) och Carlas tonårsdotter Rosa (Donau Hermosillo) som sällskap. Pappan och brodern dog i en olycka, får vi veta senare i filmen.

Materiellt saknas ingenting, hon bor i ett tjusigt hus där hon spenderar dagarna med att läsa böcker, skriva recensioner, umgås med en SCID-supportgrupp online, samt ta lektioner i arkitektur. För de sistnämnda klasserna bygger hon detaljerade modeller, som hon kröner med en miniatyrastronaut, vilken får symbolisera hennes isolering från atmosfären runtomkring. För att gå in i huset måste man nämligen passera en luftsluss, noga tvätta sina händer, och helst får hon inte vidröras alls.

Men så en dag kör ett flyttlass upp till huset bredvid. Nya grannfamiljen har en tonårsson som heter Olly (Nick Robinson), och när hon ser honom från fönstret säger berättarrösten att alla dagar är sig lika, men kanske är just den här dagen annorlunda? En spirande tonårsromans tar sin början via textmeddelanden och i Maddies fantasi sitter de öga mot öga i en av hennes byggnadsmodeller, medan astronauten lönlöst försöker dricka soda ur ett sugrör.

Jag satt igenom den 96 långa minuter filmen i en tom salong på en matinéföreställning i New York. Så snart jag förstod att den varken skulle lyfta från den småleende entonigheten eller få fart på handlingen, inte ens när tecken visar på att allt inte står rätt till i Maddies relation till mamman, eller när hon bokar en resa till Hawaii för två, lutade jag mig tillbaka för att åtminstone njuta av Igor Jadue-Lillos solskensvackra filmfoto. Delar av filmen skulle kunna förväxlas med reklam för en resebyrå eller ett flygbolag med destination Hawaii. Till och med sekvensen i New York har mer solljus och idyll än verkligheten utanför. Jag vill genast boka en resa tills jag påminner mig om att jag redan är här.

Allt är ackompanjerat av sentimental ”feelgood”-musik, ofta den typ av melankoliska pianoslingor som brukar gå hand i hand med melodramer. Låter det som dravel? Ja, filmen var helt enkelt inte bra. Utan att ha läst Nicola Yoons ungdomsroman med samma namn, som filmen är baserad på och som fått mycket fint mottagande, gissar jag att vad som fungerar i bokform helt enkelt inte har lyckats lika bra på film. Det är lättare att bygga upp en subjektiv värld där fantasi, verklighet och paranoia blandas i protagonistens medvetande i tryck, än i filmmediet, där de olika karaktärerna existerar i samma verklighet. Särkilt när allt presenteras så tillrättalagt som i Stella Meghies regi.

Jag vill ge filmen en stjärna av fem, men så hejdar jag mig och försöker föreställa mig vad jag skulle tyckt om jag sett den när jag var tolv, tretton, fjorton år, vilken ju faktiskt är den publik berättelsen är menad för

 

Föräldrarnas makt är fortfarande allomfattande och tillvaron kan upplevas lika kvävande och inlåst som Maddies – skulle det inte verka oemotståndligt romantiskt att riskera döden för några dagars frihet på en strand i Hawaii med den snygge, charmige Olly? Att ta in på hotell tillsammans och dela dubbelsäng, utan några vuxna i närheten så långt ögat når? Olly, som det också är lite synd om, som också lider i händerna på orättvisa vuxna, och som ser en djupt in i ögonen och lovar att det aldrig kommer finnas några andra tjejer än mig... jag menar Maddie.

Som tolvårig recensent hade jag nog gett ”Ingenting och allting” fem stjärnor, och i en kompromiss där jag som är äldst bestämmer mest, enas vi till slut om två starka stjärnor av fem.