Inland Empire 2006

Stämningsfull och oroväckande film som inleds med att en förvirrad flicka leds in i ett rum av en man. Ansiktena är dolda, de pratar polska och filmningen är svartvit. Hon är prostituerad och han ger henne instruktioner medan hon klär av sig. Det hela känns som en mardröm.

Sedan kastas vi in i handlingen med skådespelerskan Nikki Grace som precis fått en stor filmroll i en kommande filmproduktion. För ett tag håller sig historien relativt begriplig.

Filmen de spelar är en remake på en polsk film som aldrig avslutades – enligt ryktet för att båda huvudrollerna blev mördade. Orsaken sägs vara att den byggde på en folksägen som förde med sig en förbannelse.

Skådespelerskan möter sin motskådespelare, en talkshowvärd antyder att de inom kort kommer att rulla runt i sänghalmen, hennes man verkar svartsjuk, de läser manus med talande blickar och det slutar i het omfamning. Men redan där börjar man undra om vi rör oss i den påhittade kärlekshistorien som är i filmen de spelar eller i verkligheten utanför filminspelningen. Och Nikki verkar inte veta själv utan förväxlar verklighet med film. Allt glider samman – är hon Susan eller Nikki? Är mannen mitt emot henne Devon Berk eller rollen Billy Side?

Just när storyn känns hanterbar och begriplig igen känner sig David Lynch uppenbarligen sugen på revolt. Filmen hoppar i tid och rum, mellan människor, identiteter och bisarra scener. Lynch vänder ut och in på såna banala begrepp som linjär handling och tidslinje, lämnar tillfälligt en scen för att återkomma till den när han känner för det.

En kvinna gråter i ett förhörsrum och säger att hon kommer att döda någon med en skruvmejsel. Det kommer surrealistiska danscener, hånfulla klipp med nonchalanta kvinnor i ett rum, små bisarra dansscener och långa stillsamma bilder från en teaterscen där skådespelarna har kaninhuvuden på sig medan publiken applåderar och skrattar helt opassande.

Här får parallella identiteter råda – dels hyllad filmstjärna och dels fattig kvinna i Hollywoodförort. Laura Dern är briljant som vanligt, hon spelar sina båda roller med bravur. Övertygande, argt, tårdrypande. Det enda som stör är att jag som tittare större delen av filmen inte fattar ett skvatt. Man vänjer sig snabbt vid den fula dv-filmningen, därför att David Lynch (en av få) lyckas få den att se rätt estetisk ut. Och han använder klassiska metoder som flackande ljus, närgångna ansiktsfilmningar så att människors ansikten förvrängs. Tystnad blandas med musik som känns helt opassande och obehaglig.

Det känns extremt David Lynch – även om jag inte förstår eller kan följa handlingen jobbar min hjärna febrilt och desperat med att pussla ihop bitarna. Det märkligaste är att han lyckas förmedla en obehaglig, närgången och påträngande hotfull känsla.

Men där ”Mulholland Drive” ändå hade en möjlighet att binda ihop de flesta bitarna till en helhet och gav betraktaren små bitar av fast mark att stå på under filmen känns ”Inland Empire” som att falla neråt som i en mardröm. I ”Inland Empire” har David Lynch tagit tid och rum, stoppat det i munnen som ett tuggummi och tuggat allt sönder och samman där filmen vid första betraktelsen framstår som en ogenomtränglig massa.