Innan vintern kommer 2018

I en prunkande, svensk sommaridyll någonstans på landsbygden försöker en kärnfamilj hålla den pågående katastrofen på armlängds avstånd. I Stockholm rasar en blodig stadskupp och dånande jaktflygplan och massiva rökpelare vid horisonten bryter stundtals igenom det bedrägliga lugnet på den lilla bondgården. Familjen upprätthåller vardagen så gott det går, pappan (Henrik Norlén) kör sin traktor, mamman (Eva Röse) ondgör sig över nitiska gränskontroller och mataffärens numera minimala utbud. Pojken (Wilhelm Abraham) rider sin häst och trär smultron över grässtrån. När som helst kan ljudet av tunga fordon på grusplanen förändra allt.

Vad den väpnade konflikten ytterst sett handlar om förblir okänt för oss, och det är i sammanhanget inte heller viktigt. Det tidlösa kriget har nått Sverige och ”Innan vintern kommer” – en titel som med fördel hade kunnat trimma bort det första eller tredje ordet – vill med ansenligt eftertryck visa att ingen nation, etnisk grupp eller samhällsklass med någon som helst garanti är förskonad från samma eländiga livsvillkor som stora delar av jordens befolkning redan lever under. Det kan hända även här, är det allt överskuggande budskapet, och som för att förstärka denna skrämmande insikt är familjen i fråga utpräglat ”ursvensk” sett till det yttre – det är tre blonda kalufser i en röd stuga med vita knutar som här får agera krigsoffer. För mardrömmen stannar naturligtvis inte i storstaden. I samma sekund som tre soldater anländer till gården på jakt efter en kuppmakare tränger också ondskan in i det allra heligaste.

Det sociala patoset, de kvardröjande, nästan trånande naturbilderna, och det faktum att merparten av handlingen skildras utifrån barnets perspektiv gör ”Innan vintern kommer” omisskänneligt Stefan Jarlsk. En film som arbetar med så här arketypiska motiv hotas naturligtvis av övertydlighet, och även om risken är kalkylerad misslyckas vissa bilder med att höja sig över schablonen. När den blonde, långhårige pojken rider sin vita häst genom sommargrönskan spökar ett VHS-omslag för någon Astrid Lindgren-film för mitt inre. Ett par av natursekvenserna blir också direkt utdragna, särskilt som det ska visa sig att filmen, med sin ytterst begränsade speltid på hundrasjuttiosex minuter, blir närmast snöpligt rumphuggen mot slutet.

Efter att soldaterna (förtjänstfullt obehagligt spelade av Peter Andersson, Joel Spira och Valter Skarsgård) har bekänt färg och katastrofen är ett faktum verkar Jarl inte ha särskilt mycket mer att berätta. Det går att argumentera för att det också är poängen, att det lite vilsna och planlösa narrativ som tar då var vid är kongenialt med upplevelsen hos den som drabbas av krigets vettlösa våld. Ett sorts limbo när det värsta redan har hänt. Det skulle också gå att hävda att manusets sista akt hade förtjänat mer omtanke.

Samtidigt kan man inte förneka att ”Innan vintern kommer” är mycket effektiv i sitt uppsåt, eller att dess bärande idé är obehagligt realistisk.