Sanningen om Långt ner i halsen 2005

USA, sjuttiotal. Antikrigsdemonstrationer. Kollektivflum, haschblandad humanism och anti-etablissemang.

I en tid då man satte en ära i att bryta många regler ställde någon frågan: Varför inte förena porr med vanlig Hollywoodfilm? Sleaze-regissören Russ Meyer hade redan fått till en publik och efter att ett domstolsutslag fälldes som tillät att viss porr kunde visas på stora duken var det fritt fram att utnyttja tillfället. Mannen som slutligen blev känd för att ha regisserat den mytomspunna ”Deep Throat” - enligt många tidernas mest inkomstbringande sett till biljettintäkter – var ingen regissör. Gerard Damiano var hårfrisör och det var hans kontakter i under världen som finansierade filmen. Dokumentären fokuserar på tillkomsten och de inblandade personerna, Damiano, Linda Lovelace, hennes motspelaren Harry Reems samt inte minst en samlad front av allvarstyngda åklagare som fortfarande drömmer mardrömmar om filmens ”vidrigheter” (tilläggas bör att ”Deep Throat” var en p-våffla med andra ambitioner än bara in och ut – filmen innehåller både långa dialogpartier och försök till komik).

I dokumentären om ”Deep Throat” ser vi människor som är antitesen till vardagliga – kufar, ex-knarkare eller psykiskt instabila. Till den senare kategorin kan man med lätthet räkna in den rabiata kristna högern som utmålade filmen som incitament för lustmord och våldtäkter. Vilket är komiskt i sig. Lovelaces öde är det däremot inte. Kvinnan vars motoriska färdigheter i oralsex gav män gåshud världen över, var på sätt och vis alltid ett offer. Hon framstår som en viljesvag person som först utnyttjades av porrindustrin och därefter av en samling hårdföra porrmotståndsfeminister. Strax innan sin död, ställde hon upp på en erotisk fotografering med kommentaren att hon ”inte såg illa ut för att ha fyllt femtio”.

Det är intressant att historien om ”Deep Throat” kolliderar så pass med historien för dess huvudperson, själva anledningen till dess framgång. Men detta är inte historien om Linda Lovelace, utan ett humorfyllt dokument över en period innan pornografi blev den massindustri den var idag, en slags infotainment med fräcka klipp och lättsamma intervjuer. Det är roligt med en dokumentärer som inte fokuserar på vare sig den samlade ondskan hos världens alla företag eller president Bush. Det charmiga anslaget ursäktar allt, även avsaknad av några samhällsomstörtande slutsatser och djupgående analyser. Om ni inte tror mig döm själva – så snart kameran stiger in hos det gnabbande paret i Florida är vi inne i en parallellt universum där verkligheten är omöjlig att skilja från ett avsnitt ”Seinfeld”.