Insidious 2011

Vi har sett det förut. Den amerikanska drömfamiljen som flyttar in i den amerikanska drömvillan. Josh (Patrick Wilson) och Renai (Rose Byrne) är ett snyggt, lyckligt par med söta ungar och ett idylliskt Svenssonliv som puttrar på fint. I nya huset råkar dock en av sönerna ut för en olycka på vinden och hamnar i koma. Renai, som jobbar hemifrån, misstänker att spöken är ute efter sonen och familjen tar sitt pick och pack till ny ort för att fly hemskheterna. Men så enkelt är det inte att bli av med de onda andarna...

Spöken i hemsökta hus har gjorts oräkneliga gånger vid det här laget och det är med viss skepsis som man intar filmens upplägg. Och stundtals är det riktigt förutsägbart, nästan på en parodisk nivå trots att filmen är sånär som på ironibefriad, renodlad skräck. Men allt eftersom tar sig filmen och samtidigt som det är en tjusig hyllning (som ibland lite väl uppenbart snor gamla idéer) till klassikerna så finns här en nerv och stämning som alltför sällan dyker upp i moderna skräckfilmer.

Regissören Wan tar sin historia på allvar, och liksom i tidigare filmerna "Saw" och "Dead Silence", så anar man en genuin ambition att göra en riktig, läskig skräckfilm. Och visst lyckas han. För där man ofta sitter och tror sig veta vad som ska hända eller slentrianmässigt följer filmens handling så kommer man ofta på sig själv att skruva på sig av obehag eller i vissa fall t.o.m. hoppa till i biostolen.

Wan vet vad en god rysare bör innehålla och fyller filmen med klassiska knep som medium, seanser, läskiga spökbarn, djävulsliknande demoner och förträngda barndomsminnen. Det är en hårfin gräns mellan homage och stöld dock. Alla som sett "Poltergeist", "The Shining" eller "Terror på Elm Street" mer än en gång lär antingen fnissa eller sucka åt vissa scener och effekter som känns mer än familjära.

Däremot är det lite kul att man castat Barbara Hershey, som själv terroriserades av demoner i kultfilmen "The Entity" på 80-talet, som Joshs mamma. Tyvärr är Hershey (som var utmärkt som Natalie Portmans överbeskyddande mamma i "Black Swan") så botoxad att hennes brist på ansiktsuttryck sabbar några dramatiska ögonblick.

Resten av ensemblen är dock utmärkt. Wilson och Byrne (som båda slarvats bort i flera meningslösa biroller på sistone) visar vad de går för och backas upp av pålitliga, lite underskattade birollsdrottningen Lin Shaye som i rollen som medium lyckas komma undan med hedern i behåll trots en del styltiga repliker och en scen hon spenderar i gasmask (!). Angus Sampson och Leigh Whannell (som även skrivit manus till denna och "Saw", där han också spelade en nyckelroll) erbjuder dessutom en mild, behövd dos av humor som gnabbandes spökjägare.

Medan den kanske inte bygger upp samma obehagliga stämning som "Paranormal Activity" eller komiskt, sköna retrokänsla som "Drag Me to Hell" så är det en lagom läskig och spännande skräckfilm som dessutom är snygg, välspelad och gjord av någon med förkärlek till genren.