Insidious: Chapter 2 2013

Familjen Lambert flyttar in till Joshs mamma efter att gamle vännen och mediet Elyse i slutet av förra filmen brutalt mördades i deras eget hem. Det onda som varit efter dem har dock inte gett upp, utan är fortfarande ständigt närvarande.

Första "Insidious" var hyfsat otäck och också bra gjord, vilket tyvärr inte alls gäller för uppföljaren. Det finns till exempel alldeles för många logiska luckor i både beteende och berättelse, mer än vad som är godtagbart ens i en rysare. Bara en sådan sak som att följa dygnets timmar i rätt ordning verkar vara den svåraste av uppgifter, vilket blir onödigt frustrerande. Ingen verkar heller särskilt berörd av mordet som precis ägt rum, utan samtliga kör på som om inget egentligen har hänt.

I början är det kusligt några gånger, men ju längre in i filmen vi kommer desto tydligare blir bristerna. Ganska snabbt är förutsägbarheten det enda som lurar bakom hörnen och knappt ens jag hoppar längre till när gåstolen rullar fram för femte gången. När svärmor Lorraine (Barbara Hershey) i en typ av krystad bakgrundsintrig åker till ett ödsligt sjukhus för vidare undersökningar tillsammans med ett par förvånansvärt skrajsna ghostbusters, känns det hela dessutom snarare fånigt än otäckt.

Manuset håller väldigt ofta en allt annat än hög nivå. Dialogerna är på sina håll riktigt pinsamma och vissa obekväma humoristiska inslag har lagts till som inte alls passar in.

"Insidious: Chapter 2" är en klassisk spökhistoria och en hel del kan kännas igen från både "Poltergeist" och "Huset som gud glömde". Men även mästerverket "The Shining" gör sig påmint i och med pappa Joshs eskalerande galenskap. Dock är Patrik Wilson med största tydlighet inte Jack Nicholson och likheterna upphör snabbt. Resten övergår till att bara vara rätt tråkiga och föga överraskande upprepningar från främst första filmen. 
Rose Byrne som mamma Renai har egentligen inget extra att tillföra och karaktären slarvas tråkigt nog helt och hållet bort. Mot slutet gör intrigen nästan krokben på sig själv och det blir onödigt krångligt med alla turer och dimensioner. Även om man hänger med, så tappar historien fart och det som kunde ha varit rysligt blir till sist inte läskigare än en tripp med spöktåget på valfri nöjespark.

En snygg inramning och hyfsat bra prestationer från vissa av skådespelarna räddar filmen från att bli en fullständig flopp. Men bättre än så är det inte.