Instängd 2 2009

"I rymden kan ingen höra dig skrika" var den varning som stod på affischen till "Alien". Likheterna mellan "Alien"-filmerna och "Instängd" är flera. I den första "Alien" bekantade vi oss med Ripley och inte minst själva monstret. I del två hade vi redan sett monstret, så vad var då läskigare än flera likadana aliens? James Cameron laddade på hundrafalt i den kanske bästa uppföljaren någonsin, "Aliens".

I den första "Instängd" följer vi ett grupp äventyrslystna tjejer som utforskar ett okänt grottsystem. Den psykiskt instabile Sarah, som har förlorat sitt barn, är central gestalt och den enda som till slut lyckas ta sig ur grottan. Nere i de trånga schakten har vi sakta och krypande läskigt säkert förstått att tjejerna inte är ensamma.

"Instängd 2" tar vid bara minuter efter att den första slutade. Den både fysiskt och psykiskt söndertrasade Sarah får lift och läggs in för vård. Vi förstår också att polisen har sökt efter tjejerna under de dygn de varit försvunna. Sarah har minnesförlust och kan inte redogöra för vad som har hänt. Snabbt sammansätts en räddningsgrupp med områdets sheriff i spetsen som ska finna hennes kamrater i grottan. Vem är bästa guiden i underjorden? Precis, innan hon hinner säga "klaustrofobi" står Sarah med hjälm och pannlampa redo att kliva ner i helsicket igen.

Väl nere i mörkret kommer Sarahs minne tillbaka, om inte annat när de varelserna som bor i grottan pockar på uppmärksamhet. I den första Instängd hölls varelserna dolda ganska länge och visades relativt sporadiskt. Nu vet vi att de finns och regissören Jon Harris öser på med de blinda men hörselstarka grottinnevånarna i flertal. Han bjuder helt enkelt på mer, av allt.

Den första "Instängd" är en av 00-talets bättre skräckfilmer. Där den satsade på spänning, klaustrofobi och rent obehaglig atmosfär, så är del två mer rakt på sak, mer action och mer blod. Dock, det är fortfarande mycket bra. Inte minst hur den lyckas ge en resumé av vad som hände i gruvan i första filmen på ett smart sätt. Dessutom skapas dynamik när Sarah vänder sig mot räddningsgruppen som tagit med henne ner igen. Precis som Ripley när hon klonats så vet vi inte var hennes lojalitet finns, vilken sida hon står på. Samtidigt, precis som Ripley, är Sarah den enda med erfarenhet av varelserna i grottan och som med en sorts inbyggd instinkt lyckas navigera sig fram och förbi dem.

Förutom ren spänning, skräck och blod finns alltså ytterligare ett psykologiskt plan och spel karaktärerna emellan som bidrar till helheten. Vi blir också presenterade för fler karaktärer och får en sorts historik kring den mystiska grottan, om än mycket vag. Vilka är varelserna, hur har de kommit dit, varför har de inte blivit upptäckta tidigare. Jag tror, men är inte säker på att jag hoppas, att det kommer en del tre ganska snart.