Insurgent 2015
Synopsis
Tris söker efter allierade och svar i ruinerna av ett futuristiskt Chicago. Tris och Four är på flykt från Jeanine, ledaren för den makthungriga falangen De Lärda. De måste ta reda på vad det var som Tris familj offrade sina liv för att skydda och varför ledarna för De Lärda gör allt som står i deras makt för att stoppa dem. Tris är plågad av sina tidigare beslut men gör allt som står i hennes makt för att skydda dem hon älskar.
Info
Originaltitel
Insurgent
Biopremiär
20 mars 2015
DVD-premiär
10 augusti 2015
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Nordisk Film
Åldersgräns
15 år
Längd
Fartfylld men menlös mellanakt
Ett helt år väntade jag alltså på en fortsättning som aldrig kom. Men jag är inte bitter, nej då, inte heller arg, men dock rätt uttråkad och också ganska besviken för att jag nu måste ge mig till tåls ännu ett år och hoppas på det där, som ändå någonstans fortfarande känns som värt att vänta på.
Istället för att, som jag personligen hade önskat, gå raskt vidare där ”Divergent” kulminerade och slutade, får vi i och med ”Insurgent” en ännu längre startsträcka att vandra vidare på. Onekligen är det fartfyllt och tempot emellanåt verkligen på topp, men det finns tyvärr inte något driv framåt i historien och det händer sammanfattningsvis ingenting med den.
”Insurgent” tar rent kronologiskt vid där ”Divergent” slutade. De Osjälviska är utplånade, de Lärda har makten och rebellerna är planlöst skingrade. De senare måste under ledning av Tris och Four nu mobilisera sig för att ha möjlighet att göra revolt mot de korrumperade vid makten. Med tiden finner sällskapet fler bundsförvanter på minst sagt oväntat håll och motståndsarmén kan växa.
En hämndlysten Tris plågas av svåra skuldkänslor, samtidigt som Jeanine gör allt för att få fast henne.
Det dystopiska, grå samhället i ruiner som vi blev bekanta med sist är lika snyggt skildrat nu och effekterna i flera sekvenser är imponerande. Manuset är dock på sina håll fånigt och vacklar en del för medan vissa oklarheter i intrigen får sin förklaring, hamnar på något sätt den huvudsakliga konflikten alltmer i skymundan. Jag måste flera gånger fundera på vad det är egentligen som kampen handlar om och det är aldrig en bra sak i ett sådant här sammanhang.
Tris Prior är filmens, liksom hela seriens, styrka och Shailene Woodley övertygar åter som vår ofrivilliga och ganska sorgsna hjältinna. Hon är stark, modig och envis och det är också så man vill ha henne. Därför tycker jag att det – till viss del förvisso befogade, men på något sätt för den här filmen väl djupa sidodramat om att förlåta sig själv, tar för mycket utrymme i anspråk.
Kate Winslet som elaka Jeanine, får ytterligare speltid i denna film och trots att jag någonstans efterfrågade det i ”Divergent”, då jag alltid vill se mer av henne, känns inte hennes figur alls mer trovärdig nu. Hon förblir tråkigt nog en platt serietidningsskurk som inte kammar hem några sympatipoäng alls.
En ny och potentiellt mycket intressant kvinnlig karaktär presenteras dock i Naomi Watts gestalt och även om hon inte hinner göra ett bestående intryck så bådar hennes blotta närvaro gott inför kapitlen som följer, i vilka jag verkligen tror och hoppas hon kommer ha en avgörande roll.
Där ”Divergent” ändå hänförde med sina häftiga simulationer som fick mig att i smyg dra paralleller hela vägen till ”Matrix” blir ”Insurgent” inte till så mycket mer än ett upprepande av sådant vi redan sett. Båda filmerna har innehållit en salig blandning av sci fi-action, romantik och politiska ränkspel. Men medan första lyckades skickligt växla mellan allt detta utan att tappa publikens fokus, trots sin extrema längd, har efterföljaren fullt sjå med att behålla vår fokus ens på duken. Actionscenerna är förvisso stundom godis för ögat, men fyller tyvärr ingen annan funktion än att vara ett avbrott i annars rätt påtaglig tristess.
”Insurgent” är en utdragen mellanakt inför någon som komma skall, för nog skall väl något komma snart?! Slutet är bra och lovar i alla fall det. Igen. Och optimisten i mig rullar upp ärmarna och börjar åter vänta.
Bara ett år kvar nu. Sen smäller det. (Hoppas jag.)
| 18 mars 2015 12:00 |
Skriv din recension
Användarrecensioner (1)
För at kolla mina videorecensioner: klicka på länken nedan
https://www.youtube.com/user/gunlis1/videos
Kampen fortsätter och Beatrice Prior och hennes vänner fortsätter kampen mot makthavarna som hotar deras samhälle…
Mina förväntningar var ganska höga och tyvärr så möttes de inte riktigt.
Jag gillade den första filmen i Divergent-serien och i och med detta så var jag ganska förväntansfull inför den här uppföljaren/fortsättningen.
Inte bara för att jag gillade historien och upplägget, utan även för att jag gillade ensemblen i den första filmen.
Alla skådespelerskor/skådespelare är riktigt duktiga och de har alla varit med i andra filmer som jag sett och verkligen gillar.
Förutom de ”gamla rävarna” så har vi Shaileene Woodley (för eller senare exploderar jag), Miles Teller (Whiplash) och Ensel Elgort (förr eller senare exploderar jag) och det kändes verkligen som att ett lite yngre garde fick ta över de tunga rollerna i Divergent.
Nu i Insurgent så var det samma huvudrollsinnehavare/haverskor plus några andra välkomna tillskott som t.ex Naomi Watts och detta höjde förväntningarna ytterligare.
Tyvärr så blev dock filmen lite av en besvikelse.
Anledningen till att Insurgent inte riktigt fungerade för mig var för att filmens upplägg kändes lite för linjärt och monotont.
I Divergent så var det ett par olika parallella historier som gav filmen lite mer bredd och det kändes helt enkelt som att de höll fler bollar i luften, vilket gjorde att Divergent faktiskt kändes ganska intressant och underhållande (även om jag fortfarande tycker att grunden i hela konceptet är lite konstig… läs min recension av Divergent här).
Här i Insurgent kändes det helt enkelt som historien förde en grupp människor från punkt A till punkt B för att vid punkt B få reda på vart de skulle sen (punkt C).
Men innan de kunde bege sig dit så var de tvungna att återvända till punkt A för att hämta något de glömt och när de hämtat detta kunde de slutligen bege sig till sista punkt C…
Detta kanske ser rörigt ut nu, men tro mig: det var inte rörigt alls, utan det blev lite segt och inte så intressant då karaktärsutvecklingen uteblev helt, och det enda filmen gick ut på var att bekämpa de korrupta makthavarna.
Filmen få under godkänt för att oavsett hur duktiga alla skådisar var/är, så kändes filmen lite för enkel och inte fullt så genomtänkt som jag hoppats på.
Vilken film tycker ni bäst om?
Divergent och Insurgent?