Inte ens det förflutna 2012

Efter tre TV-serier och en rad DVD-filmer är det dags för ännu en svensk snut tagen ur böckernas värld (i detta fall Anna Janssons) att göra entré på vita duken. Men innan man avfärdar det här Wern-äventyret som ännu en trött polisfilm så bör det poängteras att detta är något ganska unikt för svensk film, en film som är mer klassisk thriller än deckare.

I samband med inbjudan till en återträff med några gamla klasskamrater utsätts Gotlandspolisen Maria (Röse) för mordförsök av okänd galning som ringer anonyma telefonsamtal och lämnar läskiga dockor som souvenirer på brottsplatserna. Marias chef övertalar henne att ligga lågt och hon får för sig att följa med väninnorna till den folktomma ön där återträffen hålls. Gissa om en ovälkommen gäst dyker upp lagom till ett stormigt oväder?

Jag kan erkänna att jag inte sett någon annan Maria Wern-film (eller serie) och känner väl spontant att både Wern och Röse är lite bleka och småtråkiga. Däremot är upplägget - en film av typen Agatha Christies "Tio små negerpojkar" där människor i en grupp has ihjäl en efter en och någon ibland dem kan vara mördaren - ovanligt och kul för en svensk rulle.

Filmen har två stora styrkor. Dels har man haffat några av Sveriges bästa skådespelerskor i rollerna. Det är speciellt kul att återse Frida Hallgren (som oförtjänt hamnade i Micke Nyqvists skugga efter "Så som i himmelen") och Helena af Sandeberg har en lite bitigare roll än i magplasket "Mörkt vatten". Enbart en överspelande Rebecka Hemse känns malplacerad och man önskar snabbt livet ur hennes irriterande, hysteriska rollfigur.

Dels är filmen faktiskt spännande. Tempot är kanske inte helgjutet och särskilt scenerna på land med Allan Svenssons polisarbete tryter på tålamodet. Men det är ett imponerande hantverk med eggande, otäcka miljöer, hetsiga stormar, strykande dimmor och mörka skogar. Det är inte helt självklart vem som är mördaren eller vem som står näst på tur.

Inte oväntat finns det gott om brister. Som alltid i svensk film dyker det stundtals upp en del generande dialog, regibristen märks tydligt i några inte helt trovärdiga reaktioner från karaktärerna (personliga påhopp om ens kärleksliv känns knappast motiverat, när ens väninna precis hittats med halsen avskuren) och som vanligt är det svårt att förstå varför ett gäng jagade av en mördare ständigt envisas med springa åt varsina håll.

Men det är en thriller som lyckas där det räknas - spänningen. Även om jag önskat att den duktiga ensemblen dykt upp i en bättre och mer intressant film så är det ändå lite kul att se dem i ett sådant här sammanhang, och visst lyfter de filmen. Och med tanke på kalkonnivån andra svenska thrillers ofta befinner sig på så är den absolut sevärd.