Inte här för att bli älskad 2005

Jean-Claude Delsart (Patrick Chesnais) lever inte något vidare muntert liv. Han arbetar som utmätningsman (precis som hans far före honom) och tillbringar dagarna med att meddela människor om deras obetalda räkningar och då det gått tillräckligt långt, inkassera dessa människors skulder genom att konfiskera deras ägodelar och vräka dem. Till sin son har han inte någon särskild varm relation, och inte heller till sin far. Överhuvudtaget verkar det där med relationer inte vara Jean-Claudes starkaste sida utan han lever helt ensam. Efter att hans läkare föreskrivit motion av hälsoskäl, bestämmer sig Jean-Claude för att lära sig dansa tango. På sin första lektion stöter han oväntat på en avlägsen barndomsbekant, Francoise Rubion (Anne Consigny). Och när en relativt ung kvinna möter en något äldre man på den vita duken, vet vi alla hur det slutar. Särskilt då det i de bådas bakgrund finns en mängd förhindrande faktorer som envist talar för att det inte kan sluta såsom vi vet att det kommer att sluta.

Jag gissar på att detta förmodligen låter lite väl enformigt och långsamt i de flestas öron. Och ja, jag kan inte påstå att tempot är det allra högsta i denna film. Det finns långa partier utan någon dialog eller något yttre händelseförlopp och där endast musiken och karaktärernas blickar och minspel får tala. Däremot, om man orkar och känner för att vara lite djup, är det en bra idé att välja ”Inte här för att bli älskad” då man efter att ha sett denna film, kan föra långa djupsinniga samtal om allt det som försiggår under ytan. Av detta skall dock inte den felaktiga slutsatsen dras att ”Inte här för att bli älskad” bör räknas till den grupp av filmer som endast hyllas av vårt samhälles kulturelit. Jag är säker på att dessa personer kommer att bli stormförtjusta i denna film, men det betyder inte att vi vanliga dödliga kulturkonsumenter inte kan se filmen med nöje. Det kan vi, bara vi inte har för bråttom.   

”Inte här för att bli älskad” var en av de mest populära inhemska filmerna i Frankrike förra året. Och utan att ha sett majoriteten av de övriga, måste jag säga att det inte förvånar mig. Trots att jag sedan länge tillbaka tycker, om man nu kan vara så generaliserande, att det som kännetecknar fransk film är att den är bra, många gånger mycket bra, kan jag utan den minsta tvekan skriva under på att ”Inte här för att bli älskad” är en av de bästa franska filmerna som jag sett. Både Chesnais och Consigny blev nominerade för en César, som är den franska filmindustrins Oscar, för sina insatser. Verkligen välförtjänt är min spontana kommentar.

En film som är så snyggt gjord, som är så utmärkt berättad och spelad, borde få alla filmälskare att le njutningsfullt. Men tyvärr manar filmens inre till lite mer dämpade tongångar. Jag anar att filmmakarnas tanke var att filmen skulle avslutas i en positiv anda. Och trots att denna ambition tydligt lyfts fram för åskådaren, var det länge sedan som jag kände mig så bedrövad efter att ha lämnat en biograf. Inte så mycket för huvudkaraktärernas skull, deras historia slutar ju som sådana historier brukar sluta på den vita duken, utan då jag tänkte på alla de människor för vilka denna films värld är verklighet. Varför måste vi människor envisas med att göra oss själva olyckliga? Räcker det inte med alla de problem, svårigheter och tragedier som vi inte kan rå över och som världen är full av? Tydligen inte då ”Inte här för att bli älskad” bara är en i raden av alla de filmer som tar upp vår förmåga att komplicera till enkla saker och vår oförmåga att sträcka ut handen och älska våra närmaste medmänniskor. Nåja, det enda man kan hoppas på är att denna film i alla fall får någon att vakna till, tänka över sin situation och därmed slippa ödet att först i femtioårsåldern komma till insikt om att vi alla faktiskt är här för att bli älskade. Å andra sidan är jag rädd för att publikens genomsnittliga ålder i detta fall just kommer att ligga nära den nämnda siffran. Och då går det ju på ett ut.