Interceptor 2022

En kvinnlig officer (Elsa Pataky) återvänder i tjänst efter att hon fått dra sig tillbaka på grund av en skandal kring sexuella trakasserier. Hon placeras mitt i ingenstans på en plattform på havet. Syftet med den är att kunna ingripa om missiler skickas mot USA genom att skjuta ner dem längs vägen. Det är just detta som titeln syftar på. Det innan så totala lugnet på plattformen upphör när ett hot att anfalla USA med missiler uppkommer. Nu är den militärbas som vår hjältinna befinner sig på den enda räddningen för sexton amerikanska städer under skarpt missilhot. Givetvis är det hon som ska lösa problemet mestadels på egen hand.

 

Den här filmen är dramaturgiskt uppbyggd som en actionfilm från 80- och 90-talen av den typ som har ett enkelt scenario som utspelar sig på en begränsad yta. Den uppbyggnaden har gett oss bra filmer i genren tidigare. "Die Hard" och "Under belägring" är lyckade exempel. Framför allt är sistnämnda ett passande exempel att nämna i sammanhanget med tanke på att även den här filmen utspelar sig till sjöss. Det handlar mycket om manus om det ska fungera att skildra den här typen av situation på film. Nerven måste finnas där. Manuset brister rejält i den här filmen. Jag kräver inte total realism av en film i den här genren, men någon gräns får det vara på bristen på logik. Här blir det alltför uppenbart att realismen offras för att kunna skapa de scener som filmskaparen vill ha fram. Nerven finns inte för hela filmen känns alltför tydligt konstruerad.

 

Timingen i hur man lägger in de dramatiska händelserna är totalt förutsägbar trots uppenbara försök att överraska. Lägg till det en billig atmosfär som får filmen att mer påminna om B-actionfilm av den typ som gavs ut direkt på video på 80 - talet än de två filmer jag just nämnde. Det här är en film som känns hopplöst ospännande. Den hade känts daterad även om den hade gjorts i början av 2000-talet.

 

Precis som man gjorde med Steven Seagal i hans 90-talsfilmer görs huvudpersonen till oslagbar. Hon är aldrig i riktig fara. Det dödar spänningen totalt för känslan av fara är lika med spänning i alla fall för mig. Mot slutet blir hon så omänskligt stark att hon närapå måste klassas som superhjälte. Det blir skrattretande löjligt. Sådant här fungerade när Seagal gjorde det för att han hade karisma och för att filmerna som han gjorde det i i allmänhet var skickligt gjorda. Inget av detta stämmer in på "Interceptor".

 

Karaktärsuppbyggnaden är obefintlig. Detta fungerar om man enbart tänker bjuda på slagsmål, skottlossningar och explosioner. Här finns dock uppenbar ambition att ta upp viktiga ämnen och bygga filmen på ett budskap. Då krävs åtminstone lite mer djup i porträtten av de personer vi möter här än vad vi får för att budskapet ska nå fram. Man måste sympatisera med i alla fall huvudpersonen annars bryr man sig inte. Det här är ett exempel på en film där man inte bryr sig en sekund. Skådespelet känns krystat. Det växlar mellan stelt och överspel. Speciellt dålig är Patakys. Hennes tuffhet i rollen känns mest krampaktigt tillgjord. De enda aktörerna som får godkänt är Luke Bracey som huvudskurk och Aaron Glenane som hans närmsta hantlangare.

 

Konceptet att på ett feministiskt sätt göra en film av en typ som män oftast spelar huvudrollen i är i grunden intressant. Det hade bara förtjänat bättre behandling i färdig filmform. Som det är nu slarvas det bort totalt i det hafsiga manusförfattandet och minst lika hafsiga iscensättandet. Dessutom nöjer man sig inte med att ta upp feminism och sexuella trakasserier. Man slänger även in kritik mot rasism och kapitalism när man ändå är igång. Det jobbas hårt på att plocka godhetspoäng filmen igenom. Det gäller speciellt dialogen vars enda syfte verkar vara att framföra filmens främst feministiska budskap. Det känns inte för en sekund som naturlig konversation mellan människor utan rentav tjatig predikan. Man vill bara som publik skrika att "Vi har förstått nu att det är tufft att vara kvinna i en värld styrd av män. Vi är inte korkade".

 

Det är uppenbart meningen att konversationerna mellan hjälte och skurk ska likna de mellan Bruce Willis och Alan Rickmans karaktärer i "Die Hard" med vassa orddueller, men det misslyckas totalt på grund av Patakys totala brist på den coolhet som Willis hade i nämnda film. Även alla oneliners faller platt på grund av detta och sådana finns det många i filmen. Det är dock en annan karaktär som får yttra repliken "Vi är det enda som står mellan Amerika och armageddon" när läget ska sammanfattas i filmen. När regissören Roland Emmerich har sådana repliker i en film är det coolt. Här blir det oavsiktligt skrattretande.

 

Om man hade lagt ens hälften så mycket energi på att göra en underhållande actionfilm som att hamra in sina wokebudskap så hade det här kunnat bli i alla fall sevärt. Filmens actionscener är dock så slätstrukna i såväl kameraarbete som ljussättning och klippning att de mer tråkar ut än underhåller. Just när man trodde allt inte kunde bli värre så får vi en final så motbjudande sötsliskig att den hade passat bättre i någon av tv - kanalen Hallmarks mest kletiga produktioner. Jag försöker alltid att hitta positiva saker att nämna i en recension, men förutom nämnda prestationer från Bracey och Glenane så finns ingen anledning att se den här filmen. Inte ens de är så bra att det är värt att slösa tid på helheten. Jag rekommenderar er att se om "Under belägring" istället.