Interview 2007

Kort före sin död planerade den holländske filmmakaren Theo van Gogh att göra amerikanska remakes på tre av sina filmer. Men innan några planer hann sättas i verket, sköts han ner av en person som inte delade van Goghs inställning till livet. Istället blev tre amerikanska skådespelare tillfrågade om de ville ta vid där van Gogh slutat. Givetvis ville de detta och resultatet blev, eller kommer att bli, en trilogi. Först ut är Buscemis ”Interview”.

Den cyniske journalisten Pierre har vigt sitt liv åt att bevaka krig och konflikter. Men istället för att skickas, av sin arbetsgivare, till Washington där någon slags politisk skandal rasar, får han till uppgift att intervjua Katya, en skådespelerska som har blivit känd för sina framträdanden i så kallade andra klassens filmproduktioner. Båda två hyser ungefär lika låga tankar om varandra. Under de timmar som följer efter den misslyckade intervjuns inledning, utvecklar Pierre och Katya ett destruktivt förhållande med ett oklart syfte.      

Om du vill se en film med en strukturerad handling, ett traditionellt innehåll och ett tydligt budskap, skall du nog inte välja ”Interview”. För Buscemis skapelse skiljer sig på flera punkter från de flesta filmproduktioner som vi kan se på våra biografer.

För det första utspelar sig största delen av filmen i ett och samma rum och består, i huvudsak, av en dialog mellan de två huvudpersonerna. Det kanske låter teatermässigt pretentiöst, men det är det inte. Avskalningen av den yttre miljön medför att åskådaren slipper störas av en mängd detaljer i bak- och förgrunden och kan istället rikta sin uppmärksamhet åt den skickligt framförda och trovärdiga dialogen.   

För det andra får vi aldrig veta vilka Pierre och Katya egentligen är, vi får aldrig veta vad de tänker eller vad de vill. I denna historia finns det ingen som vi uppmanas att sympatisera med, beundra, avsky eller ömka. Hur vi väljer att ta till oss dessa två karaktärer, är helt upp till vår egen bedömning.

För det tredje bjuds åskådaren inte in till att delta i handlingen. Nu menar jag inte att ”Interview” inte är engagerande, för det är den. Det som jag syftar till är att filmen inte ger sin publik några ledtrådar eller hjälpmedel om hur den skall ställa sig till eller vad den skall tycka om eller hur den skall tolka det som visas och hörs. I filmen blandas, uttryckt på ett slitet sätt, bekännelser med lögner, omsorgsbestyrelser med kränkningar. Men vad som är vad, är omöjligt för åskådaren att avgöra. Vi får aldrig veta när Pierre och Katya är uppriktiga mot varandra och när de är beräknande, när de är ärliga och när de gör eller säger något endast för sin egen vinnings skull.

Med tanke på allt det ovan nämnda, är det synd att ”Interview” får premiär lagom till jul. För vid denna högtid vill folk just att allt skall vara så enkelt och glatt som möjligt. Men om ni som läser detta känner er, någon gång under mellandagarna, mätta på julmat, glitter och diverse jullekar, rekommenderar jag er varmt att köpa en biobiljett.