Into the Wild 2007

Det som inte dödar dig gör dig starkare, brukar man säga, oftast utan att tänka på den mindre optimistiska innebörden - att ibland dödar det dig.  

Sean Penn, skådespelaren som ungefär vart femte år sätter sig i registolen, har hittat sin regikarriärs finaste material i den magiska men tragiska (och så gott vi vet, hundraprocentigt sanna) historien om Christopher McCandless.

Som nykläckt student valde McCandless bort den lovande karriär som öppnade upp sig, till förmån mot ett liv i avskildhet. Att klättra socialt var inget för Chris, han föredrog att bergsklättra. 20 år gammal donerade han alla sparpengar till välgörenhet, brände sina sista kontanter och, fast bestämd att leva utan kärlek och vänskap, tog han sitt pick och pack och drog mot Alaska.

Chris egna dagboksanteckningar har fått stå till grund för Krakauers roman, men en lika viktig berättare är hans syster Carine (Jena Malone). Hans historia börjar med resan mot Alaska medan hennes tar oss tillbaka till Chris studentdag år 1990. Den stolta familjen ser på hur sonen glatt tar emot sitt diplom, ovetandes om att han snart kommer att lämna dem alla utan ett ord, för att försöka finna sig själv i vildmarken.

Christopher dras lika mycket av äventyret som av det poetiska i att bli ett med naturen. Carine beskriver sin bror som en vänlig sökare, besviken på sina föräldrars ständiga bråk under sin uppväxt. Men trots Penns noggrannhet med detaljer (bussen som Chris övernattar i och truckföraren som bjuder på skjuts är desamma som McCandless mötte på sin resa för arton år sen), får vi ingen riktig känsla för vad som egentligen rör sig i grabbens skalle, eller vad planen eventuellt kan vara när han väl nått sitt mål.

Trots det är det 140 hänförande minuter. Manuset består av olika kapitel (utan att för den skull kännas för uppdelat), med sektioner tillägnade Chris flyktiga vänskap med de människor han stöter på på vägen, som Hal Holbrooks Oscarsnominerade karaktär och en 16-årig singer/songwriter (Kristen Stewart). Historien förs långsamt framåt mot ett slut som verkar oundvikligt, när vi följer Chris resa bort från den materiella välden. Med en underbar rollista i händerna på regissören Sean Penn kan man inte annat än låta sig svepas med av historien som enagerar, även om du känner till hur det hela slutade.

”Into the Wild” är en förvånansvärt konstnärlig film, som kombinerar starkt karaktärsdrama med otroliga naturbilder från Alaskas vildmarker som skulle få Werner Herzog grön av avund. Från alla de platser verklighetens Chris besökte bjuds det på grandiosa naturbilder laddade med känslan av frihet, men också något farligt och sorgset.

Vad som ändå imponerar mest är Emile Hirsch mogna framträdande. Han gör här sin finaste rolltolkning, med all den komplexitet rollen kräver för att man i ena stunden ska sympatisera med honom, i andra bara vilja skaka om honom och kräva skärpning. Hur frustrerande Chris ändå kan vara blir han någon som man som tittare djupt bryr sig om. Den fysiska förvandlingen är lika skrämmande. Under filmens två och en halv timme drar Hirsch en ”Cast Away” och tappar vikt tills han till slut blir obehagligt mager.

Att klippa både kreditkort och familjeband kan ses som en lika lockande som idiotisk tanke. På samma sätt är det inte alltid solklart om man ska se upp till McCandless mod och beslutsamhet, eller snarare skaka på huvudet åt den självdestruktiva tjurskallighet som genomsyrar grabbens hela karaktär.

Men genom Sean Penns kameralins ter sig livet i vildmarken bekymmersfritt och härligt som aldrig förr. Kanske är det just därför som sagan om Chris McCandless lever kvar inom dig, och växer, långt efter att biografens lampor tänts och den kalla svenska vardagen åter blir verklighet.

ONÖDIGT VETANDE Redan vid 8 års ålder hörde Emile Hirsch historien om Chris McCandless. Han mindes hur starkt den hade berört honom, när Sean Penn hörde av sig och ville ha honom till huvudrollen i ”Into the Wild”.