Iron Man 2008

Kaxig kvinnokarl, tekniskt geni, förmögen excentriker och plågad ensamvarg. Det bästa sättet att föreställa sig Tony Stark är med guldkantade solglasögon och alltid en martini i handen, om det så rör sig om en helkväll i Vegas eller en vapendemonstration i Mellanöstern. Han är mannen som skapat sig en förmögenhet på att designa högteknologiska mordvapen, och rättfärdigar det med en och annan välgörenhetsgala.

Men när Stark tas till fånga av skäggiga terrorister och släpas iväg till närmaste grotta, får han tillfälle att omvärdera ett och annat. Medveten om att hans liv är kort går han med på terroristernas krav – att bygga dem en egen superraket – men smider i all hemlighet på en tuff robotdräkt som ska rädda honom ur den kniviga situationen.

Serietidningsjätten Marvel bläddrar vidare i sin breda repertoar av superkaraktärer, och släpper lös Iron Man på vita duken. För den oinvigde kan han närmast beskrivas som Stan Lees svar på Bruce Wayne, då Tony Stark också är en helt superkraftsbefriad, uttråkad miljonär med en dyr hobby.

Men väskbestulna tanter får snällt vänta på nästa hjälte, för vår kille är inte intresserad av småbrott. Snarare har tiden i fångenskap gett vapenmagnaten ett samvete, och han planerar att rensa upp i krigsdrabbade områden... om han bara kan bestämma färg på sin dräkt.

Har man sett en och annan superhjältefilm, vet man vad som väntar. Karaktärerna ska presenteras, hjältens bakgrund ska noggrannt redovisas, fansen ska tillfredsställas och, om tiden räcker till, ska en superskurk bekämpas lagom till eftertexterna.

Men kanske behöver begreppet karaktärsuppbyggnad inte tas på ett lika bokstavligt sätt som i ”Iron Man”. Runt två tredjedelar av filmens speltid vigs åt att följa Stark i hans högteknologiska källarlabb, där Iron Man byggs, provflygs, målas, byggs om, provflygs igen... Det blir på gränsen till långdraget, och de få actionscener som bjuds hinner varken bli spännande eller särskilt långa.

Innan jag hinner bli alltför negativ i min recension, låt oss titta på vad som faktiskt gör filmen mer än sevärd, och det är Robert Downey Jr. Han kanske inte har visat på en särskilt bred variation i sina rolltolkningar, men Iron Man passar honom som handen i handsken. Downey har precis den rätta ironiska tonen som karaktären kräver. Han tar sig inte på alltför stort allvar utan tillåter Stark att driva med sitt hemliga alter ego på ett skönt sätt, utan att riskera att bli ”Transformers”-töntig.

Trots den coola järnskapelsen (han kan flyga, skjuta missiler och har mobiltäckning överallt, vad mer kan man begära?) är det Tony Stark som blir filmens verkligt intressanta karaktär, och det kan ju inte riktigt vara meningen i en sån här film. Så, för att låtsas vara en häftig, påkostad och underhållande sommarrulle når inte ”Iron Man” över den höga ribban satt av mer lyckade föregångare. Å andra sidan kvarstår underhållande. Och uppföljaren kan väl bara bli bättre?

ONÖDIGT VETANDE Mer av Tony Stark får vi se redan i juni, då karaktären gästspelar i en annan Marvelfilm – ”The Incredible Hulk”. Självklart har gamle Stan Lee en cameo även här. Han spelar Hugh Hefner på en fest.