Isolerad 2010

Att gå in i Hitchcock-territorium är ingen tacksam sak. Psykologiska thrillers med ensam, desperat hjälte som hamnar i otroliga situationer har ofta förmågan att hamna för nära Mästaren och bli en imitation eller för långt ifrån och sakna det som gjort filmer som "Fönstret åt gården" och "En studio i brott". Med "Isolerad" har man lyckats hamna precis lagom.

Huvudpersonen är Frank (Emil Jonhsen), en norsk läkarstudent som bor och pluggar i Stockholm där han asocial och småbitter som han är lever ensam och medvetet avskild från omvärlden. När söta, nyinflyttade grannen konfronterar honom med sin genuina vänlighet avfärdar Frank henne först men har till slut svårt att motstå hennes barnsliga charm. Dessvärre är hennes pojkvän (Peter Stormare, i en liten, begränsad roll) en stor, läskig MC-snubbe med våldsamt humör och en obotlig svartsjuka. Ett missförstånd utlöser en kedja allt våldsamma incidenter och Frank blir alltmer rädd och paranoid.

Liksom i underskattade "Phone Booth" så har man fokuserat på en mindre, klaustrofobisk plats som får symbolisera den ensamma, egocentriska huvudkaraktärens känslomässiga fängelse. Det är en film som man redan från början vet att allt inte är som det verkar - och ändå lyckas man skruva storyn ett varv extra. Spänningen trappas upp effektivt och på klassiskt sätt genom att visa mindre och låta publikens fantasi uppfatta mystiska ljud på eget sätt.

Svenska thrillers brukar lätt kunna bli smått generande, mycket på grund av spel och dialog som inte klingar rätt. Den starka sidan hos "Isolerad" är greppet att man satsat mer på stämning och atmosfär snarare än replikskiften som ska förklara handlingen. Dessutom är Emil Johnsen, med sin klumpiga charm, ett fynd i huvudrollen. Tacksamt nog har man inte heller gett Hollywoodstjärnan Stormare någon fläskig roll utan låter hans robusta uppenbarelse fungera som en subtil ledtråd.

Filmen är inte utan fel dock. En del realistiska luckor kan störa - som det faktum att det tar Frank lite för lång tid innan han faktiskt kontaktar polisen. Gränsen mellan klichéer och hyllningar till klassiska grepp är hårfin. Och trots att man på låg budget satsat på välskrivet manus och genomtänkt regi så går det inte att undgå en känsla av skolfilm, även om det skulle vara en bra sådan i detta fall.

Men en liten blyg film som denna som faktiskt har mig sittandes på nålar vid flertal tillfällen och smidigt lutar sig åt Hithcock utan att göra bort sig förtjänar en ordentlig applåd. Och en titt. Vi kan nog se fram emot många, spännande projekt från regissörerna Storm och Lundborg (som även skrivit manus och långfilmsdebuterar med "Isolerad").