Jack Reacher 2012

Jag ser om alla trailers för att förstå vad jag har missat. Nej, allt stämmer. Reacher målas upp som en hård typ, en klassisk actionhjälte som gärna gasar på lite extra i sin coola sportbil, och låter knytnävarna tala när orden inte längre övertygar. Men att förvänta sig en adrenalinkick av filmen med samma namn, där blir man besviken. Det är snarare en deckare i klass med ett extralångt avsnitt av "CSI: Miami": ibland oväntad med sina vändningar, ibland hopplöst pratig, men definitivt för lång för allas bästa.

Fem personer skjuts ner i vad som ser ut att vara ett slumpmässigt dåd utfört av en galning. Kort därefter häktas den unge man som alla spår pekar mot, men han vill bara snacka med Jack Reacher - en före detta armésnut med högst okonventionella metoder, och ett öga för sånt som andra missat. Helt korrekt är något betydligt större i görningen, när Reacher till polisens förtret nystar i trådar som ingen har tänkt på.

"Who the hell is Jack Reacher?", utbrister minst tre karaktärer under filmens gång. Hade de läst Lee Child, hade de vetat. Den brittiske författaren, inte riktigt lika stor i Sverige som i hemlandet, har de senaste femton åren tryckt ur sig sjutton böcker som just försöker besvara frågan - vad är denne Reacher för en typ? En ensamvarg, en hårdnackad karlakarl, och en skicklig tänkare, alltid ett steg före polisen och två steg före brottslingarna själva. Iallafall enligt den här första filmatiseringen, signerad Christopher McQuarrie. 

Utan att ha läst något av Child låter jag fördomarna flyga iväg. Ännu en hemmasittande medelålders snubbe som bakom skrivmaskinens skydd skapat sig ett alter ego, drömt ihop en superhjälte för alla de som växt upp med att vilja vara som James Bond? Karaktären Reacher stryker omkring utan mobil, han saknar familj eller id-kort, han tvättar sin enda skjorta i handfatet om kvällarna och verkar aldrig behöva äta, sova eller göra nummer två. Hela den här hårda machofantasin biter inte på mig. Jag föredrar mina filmhjältar lite mer jordnära.

Visst skadar det inte att det är Tom Cruise som iklätt sig rollen (även om hatarna menar att han är minst ett huvud för kort). Han har pondusen, han har glimten i ögat, och det är som oftast ett nöje att se honom lysa upp en stor bioduk. Fast, man skickar inte en actionhjälte för att göra en privatdetektivs jobb. Han är rätt man på fel plats. I fel film.

Werner Herzog (mer känd som filmregissör till bl.a. "Grizzly Man") är annars den som fått mest upmärksamhet på förhand, han syns här som ljusskygg B-filmsboss som tuggat av sig alla fingrar för att överleva i sibirisk fängelse. Hans högra hand (no pun intended i övrigt) Jai Courtney är lika hopplöst ointressant som huvudskurk. Några av deras hantlangare är i sin tur klantigare än de där två i "Ensam hemma", särskilt i en minnesvärd (och inte av en god anledning) scen med stora slagträn i ett trångt badrum. De få gånger det ska till en fight eller biljakt är det så irriterande dåligt att jag vill gömma mig bakom en stor skämskudde.

Nej, actionscenerna är ändå inte den här filmens styrka. "Jack Reacher" är som bäst när mordintrigen tätnar. Författaren har koll, twisterna är bra och de överraskar. McQuarrie, som även jobbat fram manus, borde kanske varit mer hänsynslös med saxen och strykt ett antal scener och biroller. Ett bättre flyt och en kortare speltid skulle bara göra publiken gott. 

Det finns många böcker kvar att öva på. Även om Jack Reachers entré inte fick mig att längta efter mer, har de inblandade gjort klart att de hoppas på en ny succéserie i Jason Bournes anda. Bättre lycka till nästa gång, grabbar.