Jack Ryan: Shadow Recruit 2014

Den gamle Shakespearefanatikern Kenneth Branagh har ju på senare år gjort sig ett namn också som uttolkare av Henning Mankells Wallander. Kanske fick han blodad tand efter att ha erövrat både kriminal- och superhjältegenren, för nu ger han sig även på spionthrillern med samma friska humör. Får man som tjugotreåring spela Henrik den femte för The Royal Shakespeare Company så är det alltså här man befinner sig trettio år senare - den nästan perverst begåvade Branaghs karriär vittnar på senare år om en rastlöshet som ibland ger känslan av ett sorts kamikazeuppdrag. Men han landar så gott som alltid på fötterna.

Detta är den femte filmen om Jack Ryan och den första hittills som inte bygger direkt på någon av de miljoner böcker om CIA-agenten som den nyligen avlidne Tom Clancy skrev - de mest välkända exemplen är "Jakten på Röd Oktober" med Alec Baldwin och "Patrioter", där Harrison Ford axlade manteln. Även Ben Affleck har spelat Jack Ryan på film, men det är det ingen som minns.

Istället presenterar man här en sorts "Jack Ryan Begins" och låter Chris Pine ikläda sig rollen som orubbligt patriotisk och superintelligent yngling i ett samtida spionäventyr som inte på något sätt avser att förnya genren, utan istället satsar på att leverera spänning och utstuderade terroristscenarion av ett ganska traditionellt slag.

Branagh är såpass rutinerad i registolen att det företaget i stort sett lyckas. Störst behållning har man av honom i rollen som finansskurken Viktor Cherevin (ja, det är ryssarna som bråkar igen), en sammanbiten och vresig kvinnoälskare som bär på ett glödgande hat mot USA, och också en skrumplever. Branagh balanserar här stundtals farligt nära buskisens avgrund, men lyckas slutligen undvika ett magplask av typen Dr. Loveless i Will Smith-floppen "Wild Wild West", jag ber om ursäkt för att jag tog upp den filmen överhuvudtaget.

När Cherevin inte längre får vara med i handlingen kommer man, också på grund av filmens mycket bleka final, på sig själv med att sakna honom. Underbare Peter Andersson gör ett kort men övertygande gästspel som en tjurig säkerhetschef. Han får grymta några ryska repliker och se livsfarlig ut, innan man får sakna honom också.

I övrigt bjuder alltså inte denna förmodade pånyttfödelse av en franchise på några egentliga överraskningar. Krigsveteranen Jack Ryan har arbetat som finansanalytiker på Wall Street de första tio åren av sin karriär och är inte alls inställd på att behöva slå ihjäl folk och ducka för maskingevärseld när han skickas iväg på uppdrag utomlands. När han omgående tvingas producera sitt första lik blir han därför både rådvill och ångestfull.

Den enda person som finns tillhands för att trösta honom är dessvärre hans åldrade CIA-mentor, en föredömligt nedtonad Kevin Costner, som genast bräcker Ryans första mordupplevelse genom att mumla om hur han själv slog ihjäl en oskyldig kvinna som ung agent. Det hade varit intressant att få stanna kvar längre i detta utforskande av skuldkänslor och stresshantering eftersom den stereotypa och utnötta agentrollen där görs mänskligare och får välbehövligt djup.

Istället blir det spionerier på en restaurang och biljakter med Kenneth Branagh för hela slanten. Men man tar det man får med Jack Ryan.