Jackass 3D 2010

- "Why do I have to be Steve-O?", gnäller Steve-O alldeles innan han utsätter sig för runt femtiotusen ilskna bin; han har just fått höra att cirka hundra stick räcker för att döda en människa. Det obligatoriska hästgarvet är där, och givetvis överlever han, men för en hundradels sekund finns en uppriktighet i frågan och en glimt av förtvivlan i blicken som nästan skär igenom det hysteriskt grabbiga tonläget och gör ont. Också hos Bam Margera inbillar jag mig att man stundtals får syn på en sorgsen resignation, inte bara när hans kompisar har lurat ned honom i en alldeles äkta ormgrop; vill man se honom regrediera fullständigt och tjuta som ett litet barn så är annars biobiljetten intjänad redan där.

Jackass-gänget firar tioårsjubileum. De är intakta dessutom, i alla fall till det yttre. Detta får man acceptera med ungefär samma jämnmod som man lämnar onödiga intellektualiseringar därhän, Johnny Knoxville med sällskap börjar mer och mer likna en självplågande, förnuftstrotsande evighetsmaskin. Förutsatt att ingen av dem dör på kuppen - och att just Knoxville överlever alla de tillfällen som han i den här filmen utsätter sig för rasande tjurar kan inte kallas något annat än ett mirakel - så kommer den sista filmen att spelas in på ett ålderdomshem.

Den tredje långfilmen "förnyar" konceptet genom 3D-tekniken. Frånsett ett par stunts, särskilt ett vars bärande element är en gummidildo som avfyras som en projektil rakt mot näsroten på mig i publiken - så känns det faktiskt - så är 3D-aspekten just inte något som vare sig höjer eller sänker denna kavalkad av käftsmällar, kotförskjutningar och kroppsvätskeorgier.

För i stort är det business as usual; fysiska, dödsföraktande experiment (Vad händer när man placerar Ryan Dunn bakom en jetmotor och drar på för fullt?) varvas med stendum men oerhört rolig slapstick (Dropkick i ansiktet i slowmotion, någon?) och en hel del rena äcklerier (Dave England kaskadbajsar ner ett modellandskap). Man garvar, man jobbar hårt på att kontrollera kräkreflexen, man mumlar gubbigt för sig själv "Nämen alltså, dem är ju helt...!" Och det är precis därför man sitter där, om man nu gör det.

Steve-O har förresten enligt uppgift nu varit fri från sin alkoholism i två år, och detta ska vara den första filmen där han helt nykter utsätter sig för allehanda dumheter. I en scen sitter han fastspänd i en bajamaja som fäst till två bungyjumplinor skjuts rakt upp i luften för att sedan studsa upp och ned under tillräckligt lång tid för att de övriga Jackass-medelemmarna nere på marken ska hinna spy i omgångar. För jag nämnde väl att bajamajan är till brädden full med avföring? Det är den - avföring som skjuts upp, singlar ned, antar nya former, skvätter ut i biosalongen och så småningom blandas med Steve-O:s egna spyor. Avföring i 3D.

Börjar han inte kröka igen efter detta så bör man nästan belöna Steve-O:s självdisciplin genom att gå och se "Jackass 3D". Själv ville jag, efter att ha bevittnat detta ohyggliga och fantastiska spektakel, omedelbart gå på spriten. Vissa bilder är så svåra att få bort ur huvudet.