Jag älskade honom 2009

Det är något med medelhavet som sällan slår fel på vita duken. Yngre attraktiva kvinnor i Italien, Spanien och framförallt Frankrike kan inte få nog av medelålders män. Istället för att jaga rätt på någon i sin egen ålder blir de besatta av en karl som är gammal nog att vara deras farsa. I Hollywood har tendensen marginaliserats med tiden. I Frankrike strövar den däremot fritt och påfallande ofta i samband med Daniel Auteuil. "Jag älskade honom" är inget undantag.

När Pierres svärdotter Chloé oväntat dyker upp på hans trappsteg för att hennes man dumpat henne för sin älskarinna börjar ett samtal om livet och kärleken. För att lugna den upprörda Chloe berättar Pierre om sina egna bittra erfarenheter från det förflutna. Det visar sig att han stannade med sin fru av konventionella skäl men att hans hjärta egentligen tillhörde den betydligt yngre Mathilde, en översättare han träffade på en affärsresa i Hong Kong.

Som väntat blev det en blixtrande romans - Mathilde var lika förförisk som vild och revitaliserade Pierre på ett sätt han inte trodde var möjligt. Något som resulterar i en hel del sängkammarscener och att Marie-Josee Croze får exponera sin vältrimmade kropp. Som Mathilde har hon en självklar utstrålning som gör det förståeligt varför Pierra faller huvudstupa för hennes charm. Mer obegripligt är det varför hon väljer honom som sin partner och står ut med att förbli hans hemliga älskarinna så länge.

Att filmen är baserad på en bok märks på att det uppstår en obalans filmens två realiteter (Pierre och Chloe samtalandes i nutid i ett dystert rum kontra Pierres eskapader i det förflutna). Att exponera en tragisk kärlek genom att återberätta en annan var säkert någonting som fungerade mer sömlöst i Anna Gavaldas roman - som det är nu stör man sig på det teatraliska i att Chloes pågående brytning med Pierres son agerar som en fond åt Pierres eget förflutna.

"Jag älskade honom" är en välspelad film (Auteuil är pålitlig och Florence Loiret har en intressant nervig närvaro som Chloé som gärna hade kunnat få bryta fram i en egen story) som håller sig till konventionerna och tar till det beprövade knepet att genom återblickar sammanfatta de avgörande ögonblicken i en kärleksaffär. Tyvärr är den även gubbsjuk och bitvis trist. Budskapet som i slutändan framförs är aningen diskutabelt: filmen närmast ursäktar otrohet som en ofrånkomlig realitet som varje kvinna får räkna med när hon är tillsammans med en karl. Att regissören Zabou Breitman själv är kvinna är tämligen uppseendeväckande i sammanhanget.