Jag älskar dig - En skilsmässokomedi 2016

Jag är inte 40 plus, har inga barn, bor inte på Östermalm, är inte gift och definitivt inte skild. Om tanken är att ”Jag älskar dig” ska bygga på igenkänning så flyger den mig över huvudet. Å andra sidan sa någon vis person att man inte behöver vara astronaut för att uppskatta ”The Martian”. En bra film ska vara bra oavsett vilka erfarenheter du tar med dig in i biosalongen. Kontentan: det här var ju helt enkelt inte så kul.

En helt vanlig söndagsmorgon chockar Marianne sin man Gustav med att hon vill skiljas. Efter arton år och två barn tillsammans är kärleken slut. Marianne flyttar ut, kvar är Gustav som knappt hinner fatta vad som hänt. Men så är det dags för båda att hitta sin nya identitet som singlar, navigera genom känslor av frihet och ångest. Hon tröstas av en italiensk nakenfotograf som bjuder på risotto och vin, hans vägar korsas med ett mycket yngre cykelbud som får det att pirra till. Och varken barn eller släktingar förstår vad det annars så förnuftiga paret plötsligt håller på med.

Skilsmässa? Check. Komedi? Kan diskuteras. ”Jag älskar dig - En skilsmässokomedi” har sina roliga stunder, ett par oneliners, några sköna ögonblick. Men ingen vidare handling att tala om, och mitt intresse svalnar fort. Mest går det ut på att visa hur tokigt - ja, heltokigt! - det kan vara med vuxna människor som plötsligt beter sig som omogna tonåringar.

Men filmen är så snäll och mjäkig att man vill slå någon på käften. Mellanmjölksmanus med lätt & lagom-humor, där det mest utflippade som kan hända är att Björn Kjellman tar partyknark och dansar loss i bara kallingarna. Jag kommer att tänka på svenska komedier som ”Varannan vecka” och ”Adam & Eva”, som trots 10 respektive 20 år på nacken lyckades kännas mycket mer moderna när de drev med relationer i kris och äktenskap i kras.

Christine Meltzer går nästan ut med hedern i behåll. Dels är hon underanvänd i filmsammanhang och dels riktigt bra på komedi. Åtminstone tills hon börjar prata dålig svengelska med sitt ragg, och envisas med det igenom halva filmen. Och det var knappt kul första gången. Tyvärr får varken Meltzer eller Björn Kjellman något djupare material att jobba med här, för filmen skulle behöva väga upp de lättsamma tokerierna med lite substans. Det handlar trots allt om separationer, barn i kläm och vuxenproblem, och där önskar man att ”Jag älskar dig” hade något klokt att säga till sin publik. Istället satsar man bara på skratten. Och lyckas sådär.

Till slut skrattar jag nog mest åt produktplaceringen. Ett taxibolag och ett champagnemärke måste ha öst pengar över filmen, för det åks taxi och dricks bubbel i var och varannan scen. Once you see it, you can’t unsee it!

Om du nu ändå måste gå och se den.