Jag är min egen Dolly Parton 2011

Det var musikproducenten Gudrun Hauksdottir som drog igång projektet med en hyllningskonsert till den blonda, bystiga countrysångerskan med skinn på näsan. Hon värvade sångerskorna Cecilia Nordlund, Lotta Wenglén, Helena Josefsson och inte minst Nina Persson (The Cardigans, A Camp), gängets "stjärna". Regissören Jessica Nettelbladt har inte bara följt dem som grupp utan även fångat deras liv som privatpersoner och lockat fram minnen, känslor och tankar.

Dolly själv spelade i flera s.k. "kvinnofilmer" som "9 till 5" och "Blommor av stål" där kvinnor och deras livsöden stod i fokus. Den här filmen speglar den genren med undantaget att det är på riktigt. Det är intervjuer och inblickar i vardagslivet men känslorna, historierna och människorna finns där likt ett drama av bästa sort.

Trots ganska dokumentärtypiska ämnen som sjukdomar, disfunktionella familjeförhållanden, moderskap och alkoholism så är det originella, egna individer vi möter och lär känna. Det är lätt för en cyniker att bedöma som stundtals pretentiöst och tråkigt men oavsett vad man tycker om personerna så är det ändå mänskliga men fascinerande livsöden vi får ta del av.

Filmens starkaste sida är att blotta dessa vuxna kvinnors osäkerhet, på sig själva och sina roller inom familje- och yrkesliv. En känner sig mer lyckad som mormor än mamma medan en annans sprudlande optimism överskuggar hennes stapplande självkänslan inför den nyblivna mammarollen. Det bävas inför både första mötet med modern på 30 år och mötet med självaste Dolly.

För den breda publiken är det kanske mest intressant att se världsstjärnan Nina Perssons omtalat hårda, kalla yta försiktigt skalas av och avtäcka en bräcklig men framåt och lite egen människa med lika respekt ömsom fruktan för omvärlden som de andra. Men alla får lite utrymme och det systerliga bandet mellan väninnorna känns äkta och aldrig pålagt eller iscensatt.

Musiken är vald med imponerande fingertoppskänsla, med en klockren blandning av gängets mäktiga covers på Dollys låtar och låtar från deras egna karriärer. Det är trots allt musikaliska, musikälskande själar vi möter. Att man gärna hade sett - och hört - mer från själva konserterna är en bisak. Detta är trots allt ingen konsertfilm utan en dokumentär om människorna bakom musiken.

En fin film som berör med både sorg, humor och musik. Folk som fortfarande använder ordet "kärring" och tycker "Transformers" är ett exempel på bra film har troligtvis inte mycket att hämta här. Men vill du se en film om riktiga människor med riktiga berättelser, och dessutom känsla för bra musik, så är den mer än sevärd.