Jag dödade min mamma 2009

Detta är en franskkanadensisk (québécsk) parallell av franske nya vågen-regissören François Truffauts debutverk "Les quatre cents coups". Den franska filmens titel betyder ungefär "leva loppan", men har på alla språk översatts till "De 400 slagen", vilket är meningslöst, då den franska titeln bygger på ett franskt ordstäv. Båda filmerna är till stor del självbiografiska tonårsskildringar, med osämja mellan tonårspojken och hans mamma. I bägge filmerna är den biologiske fadern frånvarande, men i den franska filmen har Truffaut en styvfar. I de två filmerna trappas osämjan upp, och pappan måste ingripa. Liksom i Truffauts mästerverk säger huvudpersonen till sin lärare att hans mamma är död för att komma undan en uppgift respektive skolk. Truffauts inträngande tonårsskildring är känd för sin rörliga kamera, som var en av nyheterna med den franska vägen. Dolans film är i stället mer kontnärlig, med många starkt kulörta bilder och detaljer. Truffauts film är inspelad i svartvitt. Filmen inleds med att tonårspojken Hubert sitter och äter med sin mamma Chantal. Hubert retar sig på att mamman inte äter snyggt, med brödsmulor runt munnen. Sedan börjar han tycka att hon klär sig vulgärt och klagar sedan på henne i stort. Det utbryter förstås ett allmänt gräl, som slutar med att Hubert går till sin bäste vän Antonin Rimbaud. Att han har samma namn som den kände franske poeten Arthur Rimbaud är nog ingen slump. Sådana gräl som detta återkommer filmen igenom. Båda pojkarna går i andra ring på gymnasiet och har "bild" som sitt bästa ämne. Hubert kommer bättre överens med Antonins mamma än sin egen. Hubert föreslår att han ska få en egen lägenhet, men mamman tycker att han är för ung, 16 år. Dagen efter kommer hon istället med ett annat förslag. Filmens regissör Xavier Dolan spelar sig själv och gör det bra, även övriga skådespelare gör bra insatser. Det är emellertid väl mycket skrik. Övriga känslor visas också till viss grad: besvikelse, nedstämdhet och glädje till exempel. Musiken är väl kraftig ibland. Dolan försöker göra även denna film konstnärlig, med åtskilliga konstverk och konstskapande. Sedan finns förstås naturbilder där figurerna springer bland höstgula lövträd. Det har han tydligen med i alla sina filmer. Detta är den bästa av de tre Dolan-filmer jag sett och jag ger den betyget 3½+.