Jag och min syster 2004

Inledningsscenen är som följer: Isabelle Huppert och François Berléand sitter vid frukostbordet. De spelar ett förmöget gift par, Martine och Pierre. Dialogen är knapphändig - blickar och kroppsspråk berättar stämningen. Martine fäller morgonens första kommentar: ”Du andas för mycket! Du andas ju fan hela tiden!”

Martine är fruktansvärt elak mot sin Pierre. Och det är sannerligen vilken morgon som helst, att dessa två människor har problem blir en enkel slutsats. Martines elakheter och Pierres distanserade förhållande till sin fru sätter en perfekt ton i filmen. Första scenen är lysande.

När Martines yngre syster, Louise, lämnar livet på landet och besöker henne i Paris börjar saker och ting ändras. Och tur är väl det. Martine har under stor del av sitt liv pinkat ett extremt tydligt revir runt sig själv och föredrar helst att inga andra är i närheten, allra minst sin syster. Louise är rättfram och inte speciellt eftertänksam. Pratar mycket gör hon också. Till Martines fasa och med skamsen blick inför sina högtravande vänner får hon reda på att systern ska stanna över helgen.

Långfilmsdebuterande Alexandra Leclère har utifrån egna upplevelser skrivit manuset och skapat dessa egensinnade karaktärer. Hon imponerar verkligen. Dels för att hon förmått locka några av frankrikes absolut främsta skådespelare, och för att hon insett hur viktiga de är för filmen. Med ringa erfarenhet tycker jag mig också se att hon målmedvetet och i stor utsträckning har drivit sina egna idéer. ”Jag och min syster” är inte en hastigt ihopslängd film; manuset är personligt och välarbetat med en ibland brutal men också väldigt rolig dialog. Det speglar på ett äkta sätt olika människor som hamnat på olika platser i livet.

Isabelle Huppert, Catherine Frot och François Berléand är fullkomligt lysande i sina roller. De hanterar helt olika karaktärer, men hittar bland alla kontraster ett fint samspel och en nödvändig balans. Trots att mycket handlar om Martines argsinta humör ges Pierre och Louise lika mycket spelutrymme, och de hittar sina egna vägar att uttrycka sig och ta plats. Och just kontrasterna sätter stor prägel i handlingen; det är Martines elakhet gentemot Louise spontanitet och välvilja, eller Pierres depression gentemot sin hustru som inte bryr sig, som gör ”Jag och min syster” så intressant. Man undrar: hur har dem hamnat i situationen?

Det fina med ”Jag och min syster” är att det är så få ingredienser. De samverkar så bra med varandra att filmen i sig är ett litet mästerverk. En handfull scener är verkligen magiska, men är det utan att kännas komplicerade. När Martine och Louise går till operahuset sitter de bredvid varandra och kameran går i halvbild från den ena kvinnan till den andra. Vi ser två kvinnor som reagerar helt olika på musiken, den ena skärmar av sig och den andra känner med den. Scenen avslöjar enkelt och på ett magnifikt sätt deras inre.

Ja, det är faktiskt ganska många små pärlor till scener i denna film av en regissör som kom från ingenstans. Det är inget mästerverk i den stora bemärkelsen, men väl en film som man bär med sig hem och som berör mer än vad man tror.