Jakten 2012

Jag gillar ju inte ens dramafilmer. Vet betydligt roligare sätt att spendera min tid på än att fördjupa mig i andra människors eländen och misär. Då förstår ni kanske att danska "Jakten" lyckats med något alldeles extraordinärt.

Lucas, 40 nånting, börjar precis återhämta sig efter en uppslitande skilsmässa. Han har fått jobb som dagisfröken och tonårsgrabben går med på att spendera mer tid hemma. Städerskan Nadja (Alexandra Rapaport) visar sitt intresse. Livet är på rätt spår igen.

Tills ett barns oskyldiga lögn vänder upp och ner på tillvaron. En flicka på hans dagis antyder att Lucas antastat henne. I det här danska jägarsamhället är männen skogshuggartyper med vilttroféer på väggarna. Även den minsta förvittring av ett rovdjur bland dem, får alla på sin vakt. Barndomsvännerna vänder kollektivt ryggen mot Lucas medan pedofilryktet tar skruv. Oskyldig tills motsatsen bevisats, betyder plötsligt ingenting. "Vår lilla Klara, hon ljuger ju aldrig."

"Jägarna" möter "Vi måste prata om Kevin" i denna starka och fullkomligt gripande dramathriller, om vänskap, medmänsklighet och vad ett osant rykte kan göra med ett samhälle, för att inte tala om det oskyldiga offret. Det funkar mycket tack vare huvudpersonen, Mads Mikkelsens Lucas är genomsympatisk och skådespelaren visar ett brett spektrum av känslor: ilska, sorg, uppgivenhet, desperation... Det är inte svårt att sätta sig in i vad han går igenom.

Rapaport väckte mest svenskt intresse på årets filmfestival i Cannes, tyvärr är hon inte mer än en stöttande roll och får knappt chansen att visa vad hon går för, i den lättglömda rollen som en polsk hushållerska som visar sitt intresse för Mikkelsens karaktär. I övrigt är det fullt av topprestationer, och mest cred går till lilla Annika Wedderkop i den krävande och viktiga rollen som Klara.

Thomas Vinterberg ("Festen") vet precis vilka strängar han ska spela på för att uppnå maximal emotionell kraft. De är inte dumma, de där danska filmskaparna, det vet vi sen långt förut. En del scener är på gränsen till övertydliga och några vändningar, potentiella överraskningar, syns på mils avstånd. Är det meningen? För att tilltala en bredare massa kanske? Vet inte. Men fan ta dig, Vinterberg, det fungerar så bra på mig och jag stapplar ut från biografen precis så tagen och chockad som det nog var menat.