Jakten på den försvunna skatten 1981

Harrison Ford är i sin första huvudroll Indiana Jones, arkeolog och historieprofessor på 1930-talet, som mellan collegelektionerna åker på äventyr i exotiska platser och letar efter exotiska fynd. Han anlitas av USA:s regering för att hitta en försvunnen, helig ark som sägs innehålla resterna av stentavlor med de tio budorden och som dessutom kan vara nyckeln till människans existens!

Detta sänder iväg Indy på sitt livs äventyr där han tvingas kämpa mot nazister, som är utsända av Hitler för att hitta arken och dessutom samarbetar med Indys ärkefiende Dr Belloq (Paul Freeman). På resan dyker även Indianas gamla, hetlevrade flamma Marion (Karen Allen) upp och bestämmer sig envist för att följa med honom och dela på lösensumman.

Spielberg är i sitt esse här där han får och kan prioritera actionscener och effekter framför historien i sig. Att storyn är en hopsnickrad barndomsfantasi full med mumbo jumbo om egyptiska myter gör ingenting när tempot och humöret är så pass på topp som här.

Ford, vars begränsade talanger kan förekomma en aning irriterande i mer seriösa filmer, är på pricken i en paradroll som iklär sig hans charmigt småbuttra, fånleende attityd. Karen Allen (ännu en sorgligt bortglömd kvinnlig 80-talsstjärna) matchar fint med som kvinnlig sidekick med skinn på näsan. Hon är härligt befriad från den äckliga könsrollsstereotypen där kvinnan är ständigt hjälplös och lättklädd, vilken är lika vanlig nu som då.

Birollerna är det inget fel på heller där Ronald Laceys slemmiga nazistskurk sticker ut mest (speciellt i den klassiska finalscenen). Men det är actionscenerna man minns bäst i det här adrenalinpumpade äventyret där tempot aldrig stannar upp och fantasin får fritt spelrum med fantastiska fällor, faror och figurer som dyker upp.

Sen att filmen stundtals är väldigt, nästan omotiverat våldsam går att svälja, liksom en urflippad, övernaturlig final. Repliker, specialeffekter och stunts är idag så berömda att filmen blir lika mycket en nostalgitripp som en filmupplevelse.

En på snudden till felfri hyllning till gamla matinéfilmer som för ovanlighetens skull är bättre än den genre den efterapar. För de (flesta) som blev besvikna på Spielbergs trista uppföljare häromåret gör bäst i att se om den här odödliga klassikern.