Jane Fonda in Five Acts 2018

En dryg månad efter att Hampus Linders dokumentär om Gudryn Schyman, ”Gudrun – Konsten att vara människa”, haft premiär visas Susan Lacys film om Schymans kompis Jane Fonda på HBO Nordic.

 

Nå ja, kampanjkompis då. 2006 var nämligen Fonda i Sverige för att uppmärksamma och studera det då nystartade Feministiskt initiativ. Med ett Fi-märke fastnålat på sig försvarade hon Schymans så kallade talibantal några år tidigare:

 

”Vad hon sa var att problemet med mäns dominans är globalt. Det manifesteras bara på olika sätt i olika länder. Talibanerna är ett extremt exempel på patriarkatets fundamentalism. Sverige ligger långt före många andra länder. Men problemet med mäns övertag existerar även här. Det var det hon menade och det hade hon rätt i.”

 

Fondas historia börjar med pappans dominans i familjen. Och mamman som levde i den stora filmstjärnan Henry Fondas skugga. Plågad av psykisk sjukdom och ett krossat hjärta tog hon livet av sig på sin fyrtioandra födelsedag, genom att skära sig själv i halsen med ett rakblad. Jane Fonda var 12 år gammal.

 

Dagen efter självmordet åkte hennes pappa tillbaka till Broadway för att medverka i en pjäs som spelades där. ”The show must go on”, suckar Fonda i HBO-dokumentären och berättar om hur hennes egen sorg blev utan tröst. Hon beskriver en scen ur familjehemmet: hennes tårar droppar ner i tallriken utan att någon runt bordet reagerar.

 

Trots flera mörka berättelser av det här slaget når ”Jane Fonda in Five Acts” aldrig riktigt ner till djupet hos sin huvudperson. Även fast Fonda känns väldigt ärlig och äkta blir dokumentären mest en trivsam genomgång. De tunga bitarna berör, men bränner aldrig till ordentligt.

 

Kanske beror det på hur Fonda är som person: samlad, charmig, värdig.

 

Fastän hon genom sitt 80-åriga liv har varit mycket engagerad mot och med kraft kritiserat olika samhällsorättvisor tycks hon mer förlåtande mot oförrätterna som hon själv utsatts för. Om sin första make, den franska filmaren Roger Vadim – han som gjorde henne till Barbarella, säger hon att han vid deras första möte gav henne intryck av att vara en farlig man, ett rovdjur, men lägger snabbt till: ”Han var så sexig.”

 

Det trasiga relationen till pappan är ett slags röd tråd som gärna hade fått framträda tydligare i berättelsen. Dokumentären återkommer till den med försiktighet ett par gånger, bland annat i delen om ”Sista sommaren”. Filmen som både Jane och Henry Fonda medverkade i 1981. Dramat handlar om en far och en dotter som försöker närma sig varandra efter många år av främlingskap, och enligt Jane Fondas son hoppades hon att en sådan försoning skulle vara möjlig även för skådespelarna bakom karaktärerna. Fonda berättar, mycket rörd, i dokumentären om hur hon i en viktig scen i filmen improviserade genom att lägga en hand på sin pappas arm. Kameran uppfattade inte tåren i hans öga, men hon påstår sig ha sett den. En ömhetsbetygelse som hon tycks ha nöjt sig med.

 

Kanske kan man förklara såväl Fondas yrkesval som hennes val av män genom att peka på det ansträngda förhållandet med fadern. Åtminstone hennes förmåga att helt gå upp i kärleksrelationerna och bli den som hon tror att hennes älskade vill ha, precis så som hon i barndomen gjort för att få pappans uppmärksamhet och bekräftelse. Tre av dokumentärens fem akter bär namnet på en tidigare make. Efter Vadim följde den politiska aktivisten Tom Hayden. Efter honom tv-miljardären Ted Turner.

 

Fonda är ganska grund i sina analyser av äktenskapen – de är vatten under broarna – men är desto tydligare när hon beskriver orsaken till sin sista skilsmässa: en feministisk frihetslängtan. Turner beskriver hon som sitt ”favorit-ex” och berättar att hon trivdes som hans fru, på hästryggen uppe i Montanas berg, men att något skavde i henne. Åter kände hon sin egen person tyna bort. Jane Fonda är en bra skådis, och nu spelade hon Turners fru. Den naturälskande lyxhustrun. Samtidigt var det något annat som drog i henne: En självständighet som tycks ha bråkat med viljan att vara andra till lags genom hela Jane Fondas liv. Hon ville ut och resa, besöka FN-konferenser och Fi-kampanjer. Upptäcka. Göra skillnad.

 

I Sverige är kanske Jane Fonda fortfarande mest känd som kvinnan i den högt skurna träningsbaddräkten. Hennes ”Jane Fonda's Workout” som släpptes 1982 blev den mest sålda VHS:en någonsin, men i ”Jane Fonda in Five Acts” påminner hon om att videon bara var ett sätt att dra in pengar till det hon verkligen ville syssla med: samhällsaktivism.

 

Fondas politiska engagemang väcktes på allvar i 70-talets USA. Hon reste till Vietnam, lierade sig med Svarta pantrarna och kämpade för ursprungsbefolkningens rättigheter. Från att ha varit en sexsymbol och senare en ensam, nybliven mamma som inte riktigt passade in bland Frankrikes vänsterintellektuella har hon genom åren utvecklat en stark och egen röst.

 

Det är den rösten som driver ”Jane Fonda in Five Acts” framåt. Dokumentären har hämtat stora delar av sin struktur från hennes självbiografi ”Mitt liv så här långt” från 2005. Fonda är narratören, och de korta kommentarerna från andra intervjuade bekräftar hennes bild av det förflutna, snarare än komplicerar den. Ett hänsynsfullt avstånd hålls till känsliga ämnen och Fondas mindre bra sidor. Resultatet är en trevlig orientering i Jane Fondas många olika liv som väcker respekt för kvinnan i fråga.