Janis: Little Girl Blue 2015

Efter både Kurt Cobain och Amy Winehouse är Janis Joplin den tredje ur den så kallade Club 27 – de stora musiker som alla dött just vid en ålder av 27 år – att få en dokumentär om sig under bara det senaste året. Bakom detta porträtt står erfarne dokumentärfilmaren Amy Berg vars resumé inkluderar bland annat ”West of Memphis” – om rättsfallet som kom att kallas The West Memphis Three – och nu senast ”An Open Secret” om Hollywoods inte så dolda utnyttjande av unga skådespelare. Att Berg – med två dokumentärer om pedofili under bältet – går ifrån sina mörka sammanhang för att göra en klassisk rockumentär är ett intressant, och egentligen inte så logiskt, steg. Lyckligtvis skapar hon bra balans i skildring av det turbulenta liv som är Janis Joplins.

”Janis” är en relativt traditionell skildring av en rockstjärnas uppgång och fall. Med finns intervjuerna med barndomsvänner, bandmedlemmar och såklart familjen. Med finns ikoniska framträdanden och pressklipp från en svunnen tid. Jämför till exempel med ”Cobain: Montage of Heck” med sitt lekfulla bildspråk eller ”Amy” med sin närgångna nedbrytning av Amy Winehouse liv, så känns ”Janis” förhållandevis simpel. Dramaturgin är enkelt uppbyggd – men för det inte dålig sådan.

Styrkan i denna dokumentära skildring av rockikonen Joplin ligger dels i allt det arkivmaterial som Berg grävt fram. Såväl officiella framträdanden som privata inspelningar ger oss en ganska tydlig och unik inblick i Joplins hektiska liv. Stor del av styrkan ligger också i att Berg verkligen fångar och lyfter fram det som var Janis största problem i livet – att hon kände sig så utlämnad. Den osäkra och mobbade tjejen från skolan fanns alltid kvar och en märker verkligen hur Joplin verkligen påverkades av händelserna som ung. 

I ett parti där hon besöker sin återträff med skolan efter att hon slagit stort och kommit långt ifrån den utstötta tjej hon en gång var frågar en reporter om hon minns något från sin avslutningsbal. Janis berättar att hon inte blev inbjuden och att ingen ville ha henne där, och sedan skämtsamt säger att det har jagat henne sedan dess och låtsas börja gråta. Det hjärtskärande i detta är att det är just det som ligger till grunden för hennes psykiska instabilitet och sedermera droganvändande. Det blir plågsamt uppenbart och äkta – och det är tillfällen som detta som Bergs dokumentär verkligen står ut.

För det är just Joplins skörhet som är allra mest intressant och Berg fångar detta på helt rätt sätt. Från hennes svåra tid i skolan under uppväxten i Texas, till flytten till San Francisco och sedermera Los Angeles där relationer med män och droger blev början till såväl karriären som hennes fall. Droganvändandet kom in väldigt tidigt i Joplins liv och är något som uppenbarligen blir en vital ingrediens för hennes såväl psykiska som fysiska instabilitet. Som musiker levererade hon dock hela tiden allt, och det var den som var i fokus – men relationer med andra människor fick alltid stryka på foten. Familj och vänner försökte hjälpa till men Janis ville hela tiden försöka stå på egna ben – men till slut föll hon handlöst ner i avgrunden.

Berg har också låtit sångerskan Cat Power med sin Janis-raspiga röst läsa in riktiga brev som Joplin skrev till sin familj och det är ytterligare en faktor som bidrar till att göra filmen oerhört närgången och personlig – nästan så att Joplin redogör sin egna livshistoria för oss. Men hur nära och förkrossande hennes berättelse är så är det tyvärr för få tillfällen som Bergs skildring verkligen står ut. För det här är tyvärr ingen ny rockumentär i linje med ”Cobain: Montage of Heck” eller ”Amy”, men åtminstone en sevärd sådan om en av rockhistoriens häftigaste och mest inflytelserika kvinnliga artister.