Järnets änglar 2007

”Järnets änglar” har i pressmedierna beskrivits som ett drama om vanliga människor. I filmvärlden brukar det sistnämnda betyda att karaktärerna är rynkiga, osminkade och fysiskt otränade. Personligen tycker jag att det så ofta diskuterade problemet med ”ovanliga” (läs: onaturligt snygga) gestalter på den vita duken endast är aktuellt i Hollywoodsammanhang. De flesta som medverkar i svenska filmer brukar, till skillnad från sina amerikanska kollegor, faktiskt se vanliga ut, eller bättre uttryckt: mänskligt normala, vilket givetvis inte automatiskt betyder att personerna ifråga är rynkiga, osminkade eller fysiskt otränade. Så även denna gång. Därmed tycker jag att vi kan lämna detta resonemang bakom oss och börja med den egentliga recensionen.

Mona, Annbritt och Blondie arbetar till vardags på Luleås järnverk. Efter jobbet brottas de, mer eller mindre framgångsrikt och mer eller mindre glatt, med olika svårigheter på det personliga planet. Men på kvällar och helger lever de upp, för att använda en sliten kliché, och uppträder som en sång- och musiktrio under namnet Black Island Sisters.   I svenska relationsdramer hittas så gott som alltid följande två ingredienser: minst en scen innehållande, åtminstone, en naturligt naken människokropp och ett eller flera tillfällen vid vilka vi får se och höra högljudda konflikter. Sett ur detta perspektiv är ”Järnets änglar” definitivt en ytterligare representant för denna genre. För i denna film får vi, än en gång, se olika sorters mänskliga traditionella konflikter, tydliga exempel på ilskna, avundsjuka och oförstående människor samt personer i ett ganska avklätt tillstånd. Men till skillnad från sina många föregångare, använder sig ”Järnets änglar” av de tre nämnda inslagen med måtta och går inte till överdrift var gäller skildring av mänskliga känsloyttringar och blottad hud.

Några fler skillnader mellan ”Järnets änglar” och ett genomsnittligt svenskt relationsdrama finns tyvärr inte. Allt, från den typiska småstadsskildringen med unga invånare som längtar bort, medan de äldre, som aldrig lyckats resa sin väg, odlar en besvikelse över sitt ”misslyckande” till det slitna budskapet i filmen om att vi är vår egen lyckas smeder och att vi har ett personligt ansvar för våra liv, har vi redan hört och sett i så många tidigare filmer. Dock finns det ett enda undantag. Skildringen av de tre huvudpersonernas arbetsmiljö, en tung industriplats, känns som en frisk fläkt i detta sammanhang. Men en bra spelfilm kräver betydligt mer originalitet än så, i synnerlighet när det handlar om ett sedvanligt drama.

Enligt vissa uppgifter skall ”Järnets änglar” utgöra den första delen i en kommande trilogi. Planen är att samtliga delar skall handla om tre starka kvinnor och utspela sig på olika platser i Sverige. Jag hoppas innerligt att filmmakarna tänker, till nästa gång, på att så gott som alla filmalster mår bra av en rejäl dos nytänkande, på fler än bara ett sätt.