Järnjätten 1999

Året är 1957, mitt under Kalla Krigets paranoia. Nioårige Hogarth bor med sin mamma i småstaden Rockwell. En amerikansk idyll där pannkaksdoften ringlar runt husknutarna och grannarna glatt hälsar på varandra. Hogarth spenderar sin tid med att fantisera om monster och smita hemifrån medan hans mamma jobbar överskift på den lokala syltan. De bildar en något udda duo i det då så traditionstyngda USA. En stjärnklar natt faller något från himlen. Något från yttre rymden, från en värld långt bort. Något som kommer att förändra det lilla Rockwell i grunden. 

Jag minns när jag för första gången såg Steven Spielbergs E.T. Känslan som barn att se hur en vacker vänskap spirar mellan en söt bortglömd rymdvarelse och en alldaglig liten pojke. Den känslan var magisk. Fortfarande känner jag pirret när de flyger över himlen till John Williams episka musik. Verkligheten skulle antagligen sluta med sprängd mage i klass med ”Alien” men oavsett så är ”Järnjätten” en film i liknande stil. En som hämtar det bästa ur vår barndoms favoriter.

"Järnjätten" är en klassiskt berättad historia som tilltalar både barn och vuxna. En där traditionella budskap om vänskap och kärlek varvas med mer avancerade ämnen som våld och intolerans. Det är inte precis någon tankenöt men spelar på ett känsloregister som sträcker sig från pirrig förundran, eggande spänning till hjärtkramande  sorg. Enkelt men vackert animerad är berättelsen i sina delar inte enbart humoristisk, främst koncentrerat i den missförstådda familjevännen och artisten Dean McCoppin, utan tar sina karaktärer på allvar inte minst med hänsyn till pojken och järnjättens relation som snart utvecklats till en berörande vänskap där Hogarth exempelvis lär den enorma roboten att tala. 

Regissören Brad Bird har förmågan att berätta sin historia med balans. Löst baserad på poeten Ted Hughes barnbok "The Iron Man" från 1965, skildras en värld där en äventyrslysten pojke snubblar över en svårdold hemlighet som förändrar hans värld men där verkligheten snart gör sig smärtsamt påmind. För att tolka det på ett  vuxet sätt är sensmoralen ganska enkel. Ett där våld, vapen och intolerans får bilda den mörka motsatsen till tolerans, kärlek och vänskap. 

Röstskådespeleriet från stjärnor som Jennifer Aniston och Vin Diesel sitter fint även om järnjätten (Diesel) enbart säger 53 ord under hela filmen och detaljerna är välvårdade som exempelvis Warner Bros logga i 50-talsstil eller den ryska satelliten Sputnik som spelar en finurlig biroll i filmen. Det här är film som får dig att mysande sjunka ner i soffan med ett förnöjsamt leende. Film värd att se helt enkelt.