Järnladyn 2011

Hon är en riktig krutdurk, den där Margaret! Aldrig hade jag väl kunnat tänka mig att jag skulle vilja se en långfilm som helt fokuserar på den där damen med vass uppsyn och gäll stämma, och som när jag växte upp gjorde sig känd för slå hårt mot Storbritanniens fackrörelse och fattiga arbetare. 

En del av kritiken filmen fått utstå har att göra med att Thatcher är för lätt att tycka om i den här versionen. Själv har jag inget problem med det. Jag tycker inte att hon glorifieras. Anledningen till att man gillar henne har inte att göra med att hon verkar särskilt trevlig eller att hon för en sympatisk politik. 

Det har istället att göra med vad hon faktiskt åstadkom på ett symboliskt plan – att bli den första kvinnliga ledaren i västvärlden, i det konservativa Storbritannien utan att ha haft några stora pengasäckar eller inflytelserika släktingar i bagaget. Och vi bör hålla i tankarna att det över 30 år senare fortfarande inte tillträtt någon kvinnlig statsminister i Sverige. Det var verkligen en bedrift! 

Att man gillar henne har också att göra med att hon tar sig an alla de hånande männen omkring sig utan att blinka, utan att be om ursäkt för sina fjompiga hattar och krullade hår – och hon sätter dem ofta på plats. 

Det bör nämnas att utan Meryl Streep i huvudrollen hade det här kunnat bli hur trist som helst. Det måste till en övertygande version av Thatcher för att filmen ska hålla över huvud taget, och vem annars att axla det ansvaret än Hollywoods absoluta drottning. Det är en fröjd att se henne. Ingen annan skådespelerska kan ta sig an sådana här überstarka karaktärsroller och få fram allt som är unikt i dem utan att göra dem till karikatyrer. Hon bara är så naturlig, trots att många av Margaret Thatchers manér ter sig ytterst konstlade. 

Streep är även i år med i Oscarssnacket, men även om hennes framställning är värdig är det en högoddsare med tanke på filmens allmänt ljumma mottagande och dessutom den i år ovanligt hårda konkurrensen på kvinnosidan från bland annat Tilda Swinton, Viola Davis och Glenn Close.

”Järnladyn” är ingen perfekt film. Man hade kunnat redigera smidigare mellan de olika tillbakablickarna. Vissa av collagen känns aningen klumpiga. Och för de som kan sin historia finns invändningar att ha. 

Framför allt att många av Thatchers viktigaste inflytanden politiskt inte är med. Men det beror på att filmen egentligen inte är en biografi över premiärministerns år vid makten. Den här filmen handlar om en person som har haft hela världens blickar på sig och som verkligen har varit med och påverkat, men som nu är mer eller mindre bortglömd, på gränsen till senil och  dessutom ensam. 

Handlingen tar avstamp någonstans i nutiden. Margarets make Dennis har gått bort, men minnet av honom spökar med henne. Dottern Caroline förmanar henne över att hon går ut och handlar mjölk själv och ofta sticker tankarna iväg med henne så att hon för alla omkring henne känns frånvarande. Det är i hennes tankar vi får blicka tillbaka på tiden som varit. 

”Järnladyn” är alltså en ytterst personlig film om Margaret Thatcher och vi får mer lära känna kvinnan bakom järnmasken än ta del av alla hennes politiska gärningar. Tycka vad man vill om det, men jag underhålls i alla fall av personen hon framställs att vara, och det är svårt att inte imponeras av det här rivjärnet till kvinna.