Jay and Silent Bob Reboot 2019

Ända sedan långfilmsdebuten “Clerks” från 1994 har filmskaparen Kevin Smith allteftersom knåpat ihop sitt egna lilla filmuniversum, där nästan samtliga av hans filmer har någon sorts koppling till varandra. Den gemensamma nämnaren i de flesta är den pårökta duon Jay och Silent Bob, där Smith själv porträtterar den sistnämnda. De två karaktärerna har dykt upp i bland annat “Mallrats”, “Chasing Amy” och “Dogma”. 2001 fick de träda in i rampljuset med deras egna film “Jay and Silent Bob Strike Back” (eller “Stjärnor utan hjärnor” som den inte lika smickrande svenska titeln löd).  

Sedan “Clerks II” från 2006 har vi dock inte sett till så mycket av Jay och Silent Bob, då Smith istället breddat ut sig och gjort udda genrefilmer om allt från valrosshybrider i “Tusk” till nazistkorvar i “Yoga Hosers”. Nästan 15 år senare har nu Smith valt att återgå till sina kultförklarade karaktärer för ytterligare en helt egen film tillägnad den udda duon med filmen “Jay and Silent Bob Reboot”. 

Men oavsett vad titeln antyder så handlar det dock inte om en reboot av de två karaktärerna, utan en hederlig uppföljare, även om en del element återanvänds. Precis som duons första egna film måste de även denna gång bege sig till Hollywood, nu för att stoppa en ny film om superhjältarna Bluntman och Chronic som är baserad på Jay och Silent Bob.  

För den som inte är bekant med Smiths filmuniversum kommer “Jay and Silent Bob Reboot” inte verka särskilt vettig. Förvisso knappt för vana Smith-tittare heller, men åtminstone kommer man förstå referenserna som haglar med jämna mellanrum. För “Jay and Silent Bob Reboot” är inte bara en uppföljare till “Jay and Silent Bob Strikes Back”, utan följer även upp händelser och karaktärer från “Clerks”, “Mallrats”, “Chasing Amy” och till och med “Dogma”. Smith har själv kallat den “världens största Kevin Smith-fanfilm gjord av världens största Kevin Smith-fan" och han har inte direkt fel. 

“Jay and Silent Bob Reboot” är fullproppad med referenser till Smiths tidigare filmer, och innehåller även en central del där regissören spelar sig själv. Egotrippat är bara förnamnet, och om man någon gång undrat hur mycket Kevin Smith en Kevin Smith-film kan vara så får man svaret här.  

Resultatet är en infantil röra med krystad metahumor och slappa kukskämt. Trots att Smith både fyllt 40 och drabbats av en hjärtattack, som enligt egen utsago fick honom att omvärdera sitt leverne, har han inte släppt sin tröttsamma tonårshumor. Att så många stora namn dyker upp i filmen, för det här är en cameokavalkad utan dess like, är uppseendeväckande. Förutom tidigare Smith-skådisar som Ben Affleck, Matt Damon, Rosario Dawson, Jason Lee och Justin Long dyker även nya namn som Chris Hemsworth, Fred Armisen och Val Kilmer upp. Kanske hade Smith en del gentjänster att inkassera. 

Den enda förlåtande, och till viss del mogna, aspekten i filmen är dess lilla emotionella kärna om föräldraskap som tar upp den andra halvan av filmen. Tyvärr faller budskapet platt bland alla runkskämt och pinsamt övertydliga referenser. Men man hoppas innerligt på att det finns en mer seriös Kevin Smith där inne någonstans. Tyvärr lämnar “Jay and Silent Bob Reboot” mycket att lämna på den fronten.