I Am Yours 2013

Norges officiella Oscarsbidrag är ett tungt drama om en ung kvinnas förvirrade, desperata jakt på kärleken och bekräftelse i en dejting-djungel där männen är lika förföriska som de är falska. Lite som ett ångestladdat, humorbefriat "Sex and the City".

Vår hjältinna Mina (Amrita Acharia) är en norsk-palestinsk skådespelerska i Oslo som kämpar med vardagen bestående av både sexårige sonen Felix (Prince Singh) och en familj som med sin benfasta hederskultur vägrar acceptera den frånskilda dotterns singel- och dejtingliv. Så träffar Mina den charmige svensken Jesper (Ola Rapace) och en på tonårsnivå realistisk romans inleds, den typen där man besöker kyrkogårdar (!) tillsammans och hånglar på gravarna... Men distansen och den bångstyrige Felix hotar snart att spräcka Minas nyfunna lyckobubbla.

Det är en intressant kombination av teman med den kärlekstörstande, verklighetsfrånvända kvinnan som försöker jonglera ensamstående mammaliv, invandrarkultur och ett dysfunktionellt sexliv. Som en blandning någonstans mellan Michael Fassbender i "Shame", Julianne Moore i "Timmarna" och de iranska flickorna i "Förbjuden kärlek".

Men filmen har några stora problem. Även om vi engageras i Minas historia och liv, samt dess sidointriger och bikaraktärer så utvecklas de aldrig till fullo. Lyckligtvis har exmaken och hans nya kärlek förmänskligats utan att målas upp som osympatiska hot men sonen Felix anade bokstavsdiagnos nämns aldrig. Däremot läggs mycket tid på den rätt konstiga kärleksberättelsen mellan Mina och Jesper, en affär vars bisarra hastighet ger obehagliga vibbar av "Farlig förbindelse"-typ. Även om rollfigurerna verkar ha sina uppenbara demoner så är det inte helt lätt att köpa att två vuxna personer skulle störtdyka in i en sådan dömd relation.

Dessutom tvingas stackars Rapace kämpa med en riktig douchebag till roll, den typ som lämnar en fest för att skyperunka medan han tvingar tjejen på andra sidan skärmen att strippa. Han blir nästan en parad av klichéer i form av den där killen som är lite för bra för att vara sann och som vi vet att man ska akta sig för.

Däremot är Acharia (från "Game of Thrones", i sin första stora filmroll) riktigt bra. Hon pendlar ständigt mellan gränsen hos någon mentalt instabil och en skör själ som bara vill ha lite kärlek. Allt medan Mina bryts ner så lyfter Acharia filmen med en stark prestation som är svår att värja sig ifrån. I filmens klimax blir det precis så jobbigt och obehagligt som om man vore där i själva situationen.

Även regidebuterande skådespelerskan Iram Haq bidrar till filmens starkare delar. Hon använder sig av spännande ljus, färger, skuggor och symboler utan att bli övertydlig eller pretentiös. Även den idylliska stadsbilden av Oslo omfamnar melankoliskt huvudkaraktärens öde.

Det är en välspelad, vacker film med intressanta teman. Men någonstans tappar man fokus och når inte hela vägen fram. Det är synd för jag välkomnar alltid mångbottnade filmer om kvinnors kamp för ett drägligt liv. Men bland filmer om ensamstående mammor och invandrare så finns en handfull mer minnesvärda att välja på.