Jem and the Holograms 2015

Det kanske verkar både underligt och orättvist att en snubbe i trettioårsåldern recenserar en film som främst riktar sig mot unga flickor. Saken är den att jag växte upp på 90-talet, då ”Jem” fortfarande var en rätt populär serie på VHS. Min tjejkompis gillade serien, så det hände att jag såg ett antal avsnitt av serien, som alltså handlar om tonåringen Jerrica och hennes systrar som bildar ett ”hemligt” band med hjälp av en holografisk superdator som förvandlar dem till Jem and the Holograms. Premissen låter kanske lite löjlig, men det funkade. Och jag gillade den faktiskt.

Filmen skiljer sig alltså mycket åt från serien. Jerrica (Aubrey Peeples) och hennes systrar är fortfarande tonåringar som bor med sin faster (Molly Ringwald). Men där tar likheterna slut. Jerrica har scenskräck, så en kväll sminkar hon upp sig och spelar in en video där hon sjunger en sång under namnet Jem. Hennes syster, Kimber (Stefanie Scott), lägger upp videon utan att be om tillåtelse. Snart är ”Jem” en världssensation. Jerrica blir snart kontaktad av den hänsynslösa skivbolagsägaren Erica Raymond (Juliette Lewis), som vill ge henne en karriär. Jerrica tackar ”ja”, i tron om att hennes systrar ingår i avtalet. Så är det, så klart, inte. Samtidigt som hon försöker hantera sitt kändisskap och försöker finna sig själv, följer hon ledtrådar som hennes avlidna far lämnat efter sig i en robot.

Det är egentligen inte en kass film. Visst är skådespelarna inte de bästa, men det är ändå ett rätt spännande äventyr som handlar om att finna sin plats i världen, att våga tro på sig själv och sätta värde på nära och kära. Samtidigt kan jag förstå varför publiken uteblev från denna film. De flickor som tittade på serien som små är idag vuxna och har egna barn, som troligtvis inte är särskilt intresserade av vad mamma gillade när hon var liten. Eller så kanske de är väldigt intresserade av vad mamma gillade och följde med mamma för att se hur TV-serien skulle se ut i live action. Det är här problemet ligger. Filmen har inte mycket gemensamt med serien. Det var som Will Smith sa i en intervju nyligen; om en film inte håller måttet, vet resten av världen om det tio minuter in i första visningen, då folk redan hunnit twittra om sin besvikelse.

Ni som läst mina andra texter, vet att jag tycker att man ska försöka göra något nytt om man ändå ska ”göra om”. Men inte så här. Tjusningen med serien var att det var en variation av superhjälten, riktad specifikt mot tjejer. Den helt vanliga tjejen Jerrica bytte utseende med hjälp av en dator och ett par örhängen och blev Jem, en glammig popstjärna. Inget av detta finns med i filmen. Och finns detta inte med, är det inte "Jem and the Holograms" längre. Tänk er ”Transformers” med robotar som INTE förvandlar sig till bilar, flygplan och dylikt. Det funkar inte. 

Det är troligt att Molly Ringwalds närvaro ska ge en känsla av nostalgi, då hon var som mest populär på 80-talet, i filmer som ”The Breakfeast Club” och ”Pretty in Pink”, samtidigt som originalserien var populär. Som det är, fungerar hon mest som en påminnelse om att allt i filmen känns avdankat. Hon är inte längre den snygga och populäraste tjejen i skolan. Istället är hon en avdankad och botoxad skådespelare som inte längre får till det i karriären. Samma sak skulle nästan kunna sägas om filmen, där botoxet har ersatts av en poänglös robot. Jag vet inte vad de försökte göra med den här filmen, men de misslyckades i alla fall. Det här hade kanske funkat som en TV-film för Disney Channel, vilket var hur ”High School Musical” började en gång i tiden. Men det är inte heller säkert, eftersom filmen har alldeles för lite musik för att fungera som en musikal/musikfilm.

”Jem and the Holograms” är ofokuserad, saknar seriens viktigaste element och presenterar inte ens bandets ärkefiender The Misfits, ledda av Pizzazz (som jag trodde hette Piss Ass när jag var liten), förrän i eftertexterna. Trots detta blir det inte ett bottenbetyg. För det är ett rätt härligt gäng tjejer i huvudrollerna. Och budskapet om att våga vara sig själv och att våga tro på sig själv lyser starkt och klart. Så trots filmens mindre bra sidor, är man fylld av en positiv känsla när eftertexterna börjar rulla.