Jiddra inte med Zohan 2008

Den som trodde att Adam Sandler fått smak på drama efter lyckade ”Vänner för Livet” misstog sig, för nu är han tillbaka i det element som vi är vana att se honom: en halvkass komedi. Här spelar han den israeliske kommandosoldaten Zohan som tröttnar på våldet i mellanöstern och beslutar sig för att börja om på nytt i New York, men den här gången som frisör. Sagt och gjort, under en räd mot den palestinske terroristen The Phantom (John Turturro) fejkar Zohan sin egen död för att i lugn och ro kunna bege sig till New York och förverkliga sin dröm.

Men självklart är det inte så enkelt och vi får följa den gode israelen som tar namnet Scrappy Coco när han försöker etablera sig som frisör och stylist samtidigt som hans våldsamma förflutna inte riktigt vill lämna honom ifred. Men den enda salong som ens vill ta i honom med tång drivs av en vacker ung palestinska (Emmanuelle Chrigui), ett knepigt dilemma för en israelisk patriot som Zohan. Och snart har både en israelisk bekant och en palestinsk taxichafför känt igen Scrappy/Zohan och förvecklingarna tar vid.

Nu är storyn mest en ursäkt för Sandler att avfyra sina mest pubertala sexskämt under filmens dryga två timmar. Det juckas mot allt och alla, fångas fisk med Sandlers skinkor och skojas om könshår och liknande elegant komik. Om ni gissar att det snabbt blir enahanda har ni helt rätt, men konstigt nog fungerar en viss del av den bombmatta med skämt som Sandler och hans kumpaner öser på med. Zohans israeliska brytning är lite småkul och det stående hoummos-skämtet fungerar i alla fall ett litet tag.

Tonen i filmen är minst sagt överdriven, tänk ”Nakna Pistolen” (eller kanske snarare dess mediokra efterföljare) och du vet ungefär vilken nivå den rör sig på. Zohan är den sortens kommandosoldat som kan springa på väggar och trotsa gravitationen när han så vill. Likaså hans fruktade nemesis The Phantom som gärna hänger upp och ner i taket bara för att se cool ut.

Om det är något som känns en smula originellt med ”Jiddra inte med Zohan” så är det att konflikten mellan israeler och palestinier utgör någon sorts fond för storyn. Jag var beredd på att ta till storsläggan i början av filmen men i ärlighetens namn är det ett ganska sympatiskt, om än naivt, budskap som filmen förmedlar: make love not war.

Och det är för övrigt en ganska bra summering av min upplevelse av Zohans äventyr i New York, det här är en film som jag till en början var helt beredd på att avsky men som efterhand blev smått roande. Sandler gör det han alltid gör och lyckas då och då få mig att dra på smilbanden. Men till slut är det alldeles för mycket skräp att stå ut med mellan guldkornen för att det ska hålla hela vägen.

ONÖDIGT VETANDE Manuset skrevs redan år 2000 men filmen försenades ordentligt eftersom terrorist-temat inte föll i god jord efter 9/11.