Jimmie 2018

Falkenbergssonen Jesper Ganslandt är tillbaka dubbelt upp 2018. Efter långfilmerna “Apan” (2009) och “Blondie” (2012) bjuds vi nu inom kort på både den internationella regidebuten “Beast of Burden” där Daniel Radcliffe spelar knarksmugglande pilot och “Jimmie”, en dramafilm som vänder på perspektiven i flyktingkrisen.

 

“Jimmie” är ett far och son-drama på flyende fot berättat ur titelkaraktärens perspektiv där filmens centrala duo spelas av far och son Ganslandt. Efter att mamman i familjen har försvunnit tvingas de båda att fly från en våldsam, oförklarad krigssituation som råder i Sverige. I vad som kan liknas vid en mindre dystopisk försvenskning av Cormac McCarthys ”Vägen” driver far och son framåt till fots genom en värld som vänt dem ryggen, via flyktingläger i Tyskland, farliga gränsövergångar och gummibåtsresor mot ett okänt mål.

 

Kort skärpedjup, kreativ klippning och ett halvimproviserat spel formar en fragmentarisk ton som växelvis upplevs autentisk, växelvis enerverande. En sorts svävande och poetisk “Farväl Falkenberg”-ifiering av Matt Reeves katastroffilm “Cloverfield” (2008) förlagd i en krigsmiljö. Publiken ser och förstår ungefär lika lite som Jimmie, vilket både är drabbande och distantierande på samma gång. Närvaron i spelet är det inget fel på, inte heller det vackra fotot, men formen passar inte helt motivet.

 

Det är en estetisering av ett ämne som ber om mer kontext. Jesper Ganslandt har själv i intervjuer uttryckt vikten av att byta perspektiv för att få en ny tanke; “en tanke som inte ens behöver vara färdig.” Och på många vis känns “Jimmie” just som en tanke som inte har tänkts färdigt. Publiken “byter perspektiv”, men till vad? Det avskalade berättandet erbjuder ingen vidare förklaring utöver att det handlar om vita svenskar som tvingas fly söderut från Södermalm under krigshot. Det högst odefinierade “andra” perspektivet blir därför upphängt på det lilla vi ser - vita Stockholmare. Bristen på kontext, om än konstnärlig, blir problematisk.

 

Jag ställer mig frågande till grundtanken om att en svensk publik behöver se flyktingströmmen genom en blond pojkes ögon för att känna empati och identifikation med människor som flytt sitt hemland. Att insikter som tidigare varit svåråtkomliga, plötsligt ska träffa en som en blixt från klar himmel. Detta är den sökta effekten av det för filmen så centrala “perspektivbytet” och bilden av en Söder-pappa som tålmodigt läser Alfons Åberg för sin son när de vilar på en soptipp någonstans på oglamorös flykt genom Europa. Jag är övertygad om att filmen i sig har en inneboende kraft att skapa empati och förståelse för en annan människas situation, även om den personen är av en annan hudfärg eller etnicitet. Det är här som "Jimmie" lider av både en förenklad syn på sin publik och sitt ämne.

 

Den eventuellt goda avsikten till trots så är det ett tilltal som utgår från en vithetsnorm, som utgår från att publiken gör skillnad på hudfärg - från att det är först när flykten går från Skanstull istället från Aleppo som vi kan beröras av den. Det är på många vis beklämmande att samtidens mediala sfär har blivit så navelskådande att man måste ta till en Nytorgs-uppsättning för att förklara världsläget. “Jimmie” är en film som ämnar öppna publikens ögon - men metoden säger mer om filmskaparens begränsade perspektiv än om publikens.