Jimmy's Hall 2014

De senaste femton åren har Loach hållit en nästan Woody Allensk produktionstakt med om inte en film varje år, så när inpå. Det ska vi vara nöjda med, för det är inte många filmare som levererar sådana svavelosande politiska filmer som Loach gjort till sitt signum. 

"Jimmy's Hall" berättar den sanna historien om den irländske aktivisten Jimmy Gralton, och dennes kamp mot myndigheter, kyrkan och IRA för att få rätten att driva den kulturhall han uppfört i sin lantliga hemby. Det börjar 1932 när Jimmy efter tio år i påtvingad exil i USA återvänder hem till Irland och byn där han växte upp. Han behöver knappt mer än hälsa på folk innan hans återkomst väcker något inom byns befolkning till liv. Plötsligt börjar man minnas de kvällar fyllda av dans, teater och föreläsningar som förgyllde deras torftiga tillvaro, innan myndigheterna slog till och förvisade Jimmy och stängde hans hall. Jimmy själv, som inget hellre vill än bara leva ett enkelt liv med sin åldrade mamma känner snart att hans gamla igenbommade hall kanske trots allt är hans kall.

Tillsammans med sina vänner sätter Jimmy igång med att renovera kulturhuset och snart slår den upp portarna igen och byn lever upp till ljudet av jazzmusik direkt från Harlem. Det dröjer naturligtvis inte länge förrän ortens präst Fader Sheridan anar oråd och startar ett smärre korståg mot huset, modern kultur i allmänhet, kommunism och Jimmy Gralton i synnherhet. Snart är ortens befolkning uppdelad i två läger och är bara en gnista ifrån att eskalera till något värre.

I grunden handlar "Jimmy's Hall" om förtryck och om hur den förtryckte försöker resa sig mot övermäktigt motstånd. Det kan låta futtigt med ett litet kulturhus i en irländsk avkrok, men ganska snart står det klart att Jimmys ansträngningar handlar om något mycket större än så  – det handlar om att ge människor hopp, kunskap och mod att ifrågasätta reaktionära auktoriteter. Det här hamras hem med en smula övertydlighet under filmens speltid genom en rad föreläsningsliknande diskussioner. Skådespelarna framför med vältalighet och passion sina argument för vilken roll kulturen har i ett modernt och progressivt samhälle. Det är välspelat, engagerande men blir också emellanåt lite som att lyssna på en ABF-föreläsning.

Bättre blir det när Loach fokuserar på Jimmys konflikt med Fader Sheridan. Deras samspel är stundtas briljant och Jim Norton som spelar den bittre och åldrade prästen stjäl i princip varje scen han är med i. Barry Ward som spelar Jimmy själv har en strålande karisma och passar perfekt som den ofrivillige agigatorn. Även Simone Kirby som hans förlorade kärlek Oonagh är lyckad. 

"Jimmy's Hall" är inte en av Ken Loachs bästa filmer, men den är fortfarande väl värd att se – och dess budskap är kanske viktigare än någonsin tidigare. Det har talats om att det här är en pendang till 2006 års lysande "The Wind That Shakes The Barley", och det må så vara, men det är också två väldigt olika filmer. Visst finns det problem i "Jimmys Hall”; övertydligheten är ett sådant, de stundtals väl präktiga karaktärerna ett annat. Men i slutändan är det en vackert fotad och välspelad liten historia som förtjänas att ses på bio. Man kan bara hoppas att någon tar upp den åldrade regissörens brinnande fackla och fortsätter att göra filmer med hjärtat på det rätta stället.