Johan Falk - Lockdown 2015

Det finns ett berättargrepp som brukar dyka upp i olika typer av amerikanska tv-serier, där en eller flera av de ledande karaktärerna snubblar in i någon form av gisslansituation. Oftast i form av ett pågående bankrån. Därefter tar hela avsnittet plats i samma byggnad/rum/bank, tills situationen har lösts och skurken överlistats. Ibland dör folk. Jag kom att tänka på det här greppet ganska tidigt under "Lockdown".

Här är det ingen bank, utan ett stort polishus i Göteborg, som inledningsvis får agera skådeplats för spelet. Skumraskaffärer går fel, en kollega hamnar i skottlinjen, och plötsligt är hela byggnaden avstängd. Lockdown. I samma veva pågår en (i ärlighetens namn småtråkig) rättegång som kan komma att förändra, och permanent förstöra, för GSI. Som dessutom Seth Rydell har ett alldeles särskilt intresse i. Det står med andra ord en hel del på spel.

Till skillnad från de amerikanska serie-avsnitt jag nämnde tidigare, utspelas "Lockdown" tyvärr inte bara på en plats. Avstängningen hävs redan efter halva filmen och, visst, mer action och andra spänningsmoment tar vid men bortsett från att jag verkligen hade velat se en större del av filmen ta plats i polishuset, antyder det även om ett annat problem. Jag var inne på det här redan i förra recensionen. Att Johan Falks skapare och seriens showrunner, Anders Nilsson, först planerat för sex filmer i sista omgången men insett att det bara behövdes fem för att berätta historien och ändrat antal därefter. Det skulle inte förvåna mig om orsaken i verkligen är budget, för jag har verkligen inga problem att se hur händelserna i "Blodsdiamanter" och "Lockdown" såväl hade kunnat som mått bättre av att berättas med en film till. Inte bara för att få mer tid i polishuset här, utan överlag ge ett fylligare och mer naturligt historieberättande.

Då hade man kanske också kunnat ge rättegångsdelen av historien ett bättre avstamp. Att allt grundar sig i en stämningsansökan från Frank Wagner kommer lite väl plötsligt, i sammanhanget känns det påtvingat.

Men det går förstås inte bara att vara sur på en Johan Falk-film. Här finns ändå action, lite härlig brutalitet, och ett snyggt historieberättande. Såväl mullvadens identitet som hur den avslöjas, och upptakten till nerstängningen, är något jag verkligen gillar.

Jag gillar även hur Johan Falks familj, hur även de hamnar i den berömda farozonen och hur det äntligen ger Marie Richardsons Helén Falk lite vettigt material att arbeta med. Vad hon gör är viktigt för säsongens övergripande historia men hon agerar självständigt, målmedvetet, starkt, och slipper nu existera bara för att Johan ska ha någon som oroar sig för honom.

Och därmed har vi bara "Slutet" kvar. Jag är nog lite orolig att Anders Nilsson & Co inte ska lyckas binda ihop allt på ett tillfredsställande sätt men vågar hoppas att de två senaste filmerna vacklat för att fokus legat på den sista. Det är Johan värd.