Johan Falk - De fredlösa 2009

Ett sprängattentat riktat mot en kvinnlig åklagare sätter igång en händelsekedja som leder fram till att några av GSI:s mer tveksamma metoder för att få fast buset kommer upp i ljuset och får stark kritik, med effekten att gruppens blotta existens ligger i farozonen.

"De fredlösa" kretsar därmed mer kring gruppen själva än vad tidigare filmer gjort, och det känns ju passande. Jag hade hoppats på att Frank Wagners grupp elaka typer skulle ha en framträdande roll här, på ungefär samma sätt som i de tre första filmerna, och jag är väl lite besviken på att det inte blev så. Fast för den delen är Franks (den i mina recensioner alltid lika hyllade Joel Kinnaman) närvaro stor den här gången, och hans resa tar vägar av bra karaktärsdrama, och det är faktiskt mer än tillräckligt.

Överhuvudtaget var det ovanligt gott om karaktärsstunder, utveckling och ruskigt intressanta händelser relaterade till poliserna i själva Gruppen för Särskilda Insatser, kring deras privatliv och/eller karaktärsdrag. Det tacksamt tredimensionella karaktärsbyggadet har alltid varit en av huvudorsakerna till varför jag föll för Falk-filmerna och det dras till sin spets här, om något är det starkt bidragande till varför jag känner mig tillfredsställd trots allt.

Något manuset däremot varit svagare på, och jag fick anledning att reagera på det ett par gånger i "De fredlösa", är vissa repliker och egenskaper hos poliserna som känns som gamla klichéer. Samtidigt reagerade jag mest och störde mig inte särskilt mycket, för det känns som den typen av tänkande fyller ett syfte. Klichéerna har sin plats och jag gillar dem, helt enkelt.

Bakom kameran, i regissörsstolen, sitter återigen Daniel Lind Lagerlöf. Bra, säger jag och håller uppskattande upp en tumme.

De här filmerna om Johan Falk har känts mer som en TV-serie än en serie filmer, och då är det passande att "De fredlösa" känns mer som en säsongsavslutning än en ordentlig avslutning. Av den övergripande arcen som genomsyrat serien, och då framför allt de första filmerna, är det egentligen ingenting som knyts ihop här (vid närmare eftertanke skedde det nog den typ av avslut jag eftersökte tidigare, i "National Target", fast det var svårt att se då utan att ha hela facit i hand).

Med karaktärerna är det något bättre ställt, även om det är marginellt. Att jag ändå känner mig tillfredsställd, är för att det känns som en bra säsongsavslutning och det lämnar en mersmak. Jag har ingen aning om ifall fler filmer är planerade, jag hittar ingen dylik information just nu i alla fall, men jag skulle bli mycket besviken om det här är det sista. Världen och karaktärerna som Anders Nilsson och hans grupp har målat upp under sex historier har gett mersmak.