Johan Falk - Vapenbröder 2009

Jag tycker om alla tre av de filmer om Johan Falk som gjordes mellan 1999 och 2003, i varierande grad. Den första är allra bäst, med bäst manus och med en fungerande känsla av realism. "Noll tolerans", "Livvakterna" och "Tredje vågen", blir stegvis mer overkliga och överdrivna. Fast jag accepterade ändå, eftersom varje film i trilogin stod för en stunds schysst och (för det mesta) välgjord underhållning, och det är någonting som har synts alldeles för sällan i svensk filmindustri.

Med de nya historierna verkar skaparen Anders Nilsson om något kombinera de tidigare filmernas inställning. Jag har lite svårt att köpa "Gruppen för Särskilda Insatser" och deras metoder rakt av (hur mycket de än sägs vara baserade på verkliga enheter), däremot känns det som en återgång till "Noll tolerans" i formandet av historien och karaktärerna, och det är dessutom en form av historieberättande vi inte brukar få se i svensk direkt till video-polisfilm.

I förra och första filmen i den här omgången, "Gruppen för Särskilda Insatser", kommer han i sitt nya arbete i kontakt med en hemlig infiltratör, en civil barägare med kontakter inom den kriminella världen, som ständigt samarbetar med polisen, skvallrar och hjälper till att sätta käppar i hjulet för brottslig verksamhet. I "Vapenbröder" medverkar infiltratören, Frank Wagner, vid en iscensatt vapenhandel mellan skurkgänget och polisen för att få bort vapnen från gatan. Fast affären går inte enligt planerna, den går närmare bestämt inte alls, och snart visar det sig finnas en ny spelare med i matchen, med egna planer för dessa vapen och mer därtill.

Vad som är så intressant med det här upplägget, är att även om de enskilda fallen i sig är hyfsat fristående, tar "Vapenbröder" vid där "GSI" slutade med allt vad det innebär. Det finns en övergripande storyline, en berättelse som jag antar kommer spänna över alla sex filmer, som visserligen kan göra det svårt för folk att hänga med om man inte är med från början, men som höjer helhetsupplevelsen markant. Vid det här laget är det mer TV-serie över det hela, än en serie filmer (och jag kan måste undra om inte Anders Nilssons skapelse hade passat ännu bättre i 45-minutersformat på SVT).

I "Vapenbröder" märks det också i hur karaktärerna hanteras, i relationerna, framför allt kring Frank Wagner (skitbra spelad av Joel Kinnaman). Dels hur han rör sig inom skurkgänget, hur han blir en allt viktigare del av vad de håller på med, och dels hur han knyter ett allt starkare band till Johan Falk. Det är en tydlig utveckling av karaktärer och relationer och jag gillar det skarpt. Det ger förstås även en extra nerv till filmens fall, en bra historia som blir än mer spännande av att vi får känna för och med Frank Wagner.

Fokus på de här bitarna betyder dock inte att "Vapenbröder" är helt utan action. Det kanske inte är tillräckligt för att tillfredsställa den mest Hollywood-tokige, jag vill dock påstå att det som finns är bra och tillför en gnutta skönt adrenalin.

Det är härligt att träffa Johan igen och, ja, det är bara att erkänna, jag ser redan fram emot att få se vart historien tar vägen härefter.